carolineelizabeth

Ja, livet går vidare. Förra veckans besvikelse har ersatts av acceptans.
Kanske var det inte meningen att jag skulle börja plugga nu, att bli frisk borde ju trots allt vara prio ett. Oavsett så finns det annat jag kan göra, jorden går inte under av att jag inte börjar läsa nu och kanske kommer det föra något gott med sig.

Julen närmar sig med storm steg och oron inför att ha sambon hemma i nästan tre veckor växer sig allt starkare.
Att ha sambon hemma betyder att vara ständigt övervakad, ständiga mat diskussioner, tjafs och ångest. Egentligen älskar jag ju att ha honom hemma, men samtidigt så hatar jag att inte kunna ha mina egna rutiner. Jobbigt! Egentligen borde jag väl se det som en chans att kunna få det stöd jag egentligen behöver. Men jag är så rädd. Rädd för ångesten och rädd för att må sämre. Vill ju inte förstöra tiden vi har tillsammans heller.

Bla bla usch vill inte ens tänka på det!!!