Kommer jag någonsin att känna mig nöjd?
Det jag ser i spegeln gör mig förvirrad. Kommer jag någonsin att se mig själv som smal och vara nöjd? Jag har varit kraftigt underviktig flera gånger i mitt liv, men aldrig någonsin har jag sett mig själv som smal eller mager. Alltid bara typ normal eller tjock. Men det går ju inte ihop. Jag minns att innan jag blev inlagd sist gång så kände jag mig fortfarande stor och alltid störst i rummet. Fast egentligen måste jag ju ha varit mager? Det gör mig så himla ledsen. Det känns som om man kämpar för något som inte går att nå. Men för varje nytt viktras tänker man att den här gången går det, den här gången är det annorlunda. Den här gången blir jag smal och lycklig. Sen står man där X antal kilo lättare och ser fortfarande bara en stor tjej i spegeln. Det spelar ingen roll att man ser revben, höftben, nyckelben och ryggrad. För jag är ju ändå stor...
Den här gången är förvirringen ännu större, för jag vet ju inte vad jag väger. Det finns inga siffror som svart på vitt säger att jag borde vara smal. Det enda jag har att gå på är andras ord, kläder och min egen känsla. Det känns som om jag är precis lika stor som i somras, trots att byxorna jag hade då ramlar av mig. Trots att jag inte har ätit tillräckligt på Gud vet hur länge. Jag är så trött på ångest självhat och ovisshet. Och hade det bara handlat om att jag vill vara smal så hade jag gett upp för längesen. Men det handlar ju inte bara om det. Det handlar egentligen allra mest om kontroll, självhat och ångest. Det handlar om att inte våga släppa något som har varit en del av ens identitet väldigt länge. Jag är så rädd för att jag har förlorat mig någonstans i allt det här och att utan det så vet jag inte vad som finns kvar.
