Två veckor
Nu är det drygt två veckor kvar tills jag skall till läkaren på bedömningssamtal. Två veckor av ångest, velande och kluvenhet. Livrädd för ett nej och nästan lika rädd för ett ja. Jag vågar knappt hoppas på ett ja. Besvikelsen kommer att bli så total om det skulle bli ett nej. Samtidigt känns det farligt att jag lägger mitt sista hopp på något som jag inte egentligen vet så mycket om.
Jag vill ju egentligen, jag vill jag vill jag vill!. Egentligen vill jag börja här och nu och påengång. Men jag vågar inte. Kommer jag våga i Mora? Eller tror jag fortfarande innerst inne att någon annan skall kunna rädda mig..,
Jag har ända sedan jag började kämpa emot den här sjukdomen letat efter det där stället/ den där personen som skall komma och rädda mig, göra mig frisk. Jag vet ju nu att det inte är så det funkar. Den ända som kan rädda mig ifrån det här är jag själv. Tyvärr är jag själv den personen jag har minst tilltro till. Jag har så svårt att tro att jag skall klara av att göra mig själv frisk. Jag som är så feg och dum och svag. Men kanske, kanske kan jag klara det med massa stöd.
Jag blir så himla peppad av alla fina bloggar jag läser. Ni är så himla starka och fantastiska hela högen! Stort tack för all styrka ni ger.
Ungefaer.blogg.se
Stjarnmoln.blogg.se
Fightforlife.bloggsida.se
Tack fina ni !
WORD på varenda mening! stor kram
hej! hittade precis in på din blogg, och jag har kommit lite längre än dig i recovery, har gått hos behandlare i tre månader. Jag kände precis som dig, var så rädd för att dom inte skulle vilja ta emot mig efter bedömningssamtalet, så rädd för att jag "inte var tillräckligt sjuk". Men så tänker dom inte, dom tvekade inte en sekund på att ta emot mig. Var ärlig med dom, säg precis som du känner och ljus absolut inte. Du får jättegärna maila mig på [email protected] om du vill prata lite, skriva av dig, fråga nått, få lite stöd, eller vad som helst!
Styrke kramar till dig!
