carolineelizabeth

Det är påsk och middagar med släkt och vänner avlöser varandra. Imorgon lämnar jag min familj för att vara borta ifrån dem i en vecka. Det känns tungt, men jag ska verkligen försöka att ta vara på tiden fram tills dess. Jag njuter av att få vara med min familj. Ätstörningen skjuter jag bort så gott det går. Jag vill inte att den skall få stjäla mer tid från oss nu. Hoppas att alla ni där ute gör samma sak. Ta vara på era familjer och vänner. Försök att leva i stunden. Kram

Jag har haft två riktigt fina dagar i Göteborg hos fina K. Fantastiska fina vän! Kände redan igår på väg ner att humöret var på topp. Solen sken och värmde skönt i ansiktet. Jag har verkligen försök leva och vara närvarande de här dagarna, och det har gått förvånansvärt bra. Härliga promenader i solen, shopping, god middag och en helkväll med filmmys och massa prat. Jag känner mig så hoppfull och glad. Det är såhär livet skall vara. Jag är så himla redo och peppad på förändring nu. Det finns ingenting att hämta i min ätstörningsbubbla längre. Jag vill leva.!!!

Sitter på bussen på väg ner till Göteborg. Skall hälsa på min fina vän K som fyller år idag och stanna över natten. Det skall bli mysigt:-)!Känns Skönt att komma hemifrån lite och få tänka på annat.

Fyra dagar kvar tills jag sätter mig på tåget mot Mora. Känns sjukt. Tänk att jag äntligen ska få komma dit. Jag hade haft tankar på att söka deras behandling i över ett år innan jag gjorde slag i saken. Nu är det snart dags. Upp till kamp och dags att slåss. Känns för jävligt om jag ska vara ärlig. Ångesten kryper redan i kroppen. Men jag skiter faktiskt i det nu! Jag vill det här och jag kan!! Dags att använda min envishet och styrka till något bra.

All denna väntan.. Jag blir snart galen. Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera alla känslor och tankar som snurrar. Jag vill bara döva och glömma. Jag har alltid hanterat mina känslor genom mat, svält och träning, men det här är något nytt. Jag har ett sådan sug att äta massor. Onyttigt, godis. Allt som är förbjudet. Äta äta äta. Jag fattar ingenting. Jag har aldrig känt så här förut, vad händer med mig? Blir livrädd att förlora kontrollen. Vill verkligen inte skapa mer problem än jag redan har. Vill inte spy, det är meningslöst och idiotiskt.!! Hjälp någon?

Måndag igen. Ännu en vecka har gått och om 6 dagar åker jag till Mora. Jag är sjukt nervös! Men innan dess har jag en full planerad vecka framför mig. Skola, sjukhuset, kompismys i Gbg och sedan påskfirande med vänner och familj. Känns som den här veckan kommer att gå i rasande fart.

Känner mig väldigt taggad på att åka till Mora iaf. Försöker att göra lite förändringar redan nu, så att det blir lite enklare när jag väl är där. Det tar emot, det gör det. Men det går och det finns ingen anledning att skjuta upp det mer.

Kram

Att bryta invanda mönster är svårt. Att gå emot och stå ut med ångesten efter är nästintill outhärdligt.

I hela mitt vuxna liv har jag låtit min rädsla och ångest styra mig. Livrädd för obehaget ångesten innebär. En ångest som en gång höll på att ta livet av mig. Den gjorde mig galen. Livet var nattsvart och det enda vapen jag hade mot ångesten var kontrollen över mig själv, Maten och Kroppen.

Sen dess har jag gjort allt i min makt för att undvika ångest. För att undvika att falla ner i nattsvart mörker igen.

Jag är så rädd för vissa delar av mig själv, att jag aldrig vågat gå hela vägen igenom mörkret för att nå ljuset. Jag har många gånger sprungit halvvägs, men i min iver halkat, fastnat, blivit rädd och tappat hoppet. Skamset har jag krupit tillbaka in i min mörka trygghet igen.

Jag ligger inte på botten längre. Allt är inte nattsvart. Snarare stjärnklart.
Jag står här och det är fortfarande mörkt. Men stjärnornas lyser så starkt att jag nu kan se vägen ganska klart. Och visst, den ser väldigt brant och snårig ut. Men inte oövervinnelig. Inte omöjlig.

Det handlar om att våga.

Sjukt snygg jacka ifrån Zara. Vill ha!!!

Tiden springer iväg och jag hinner inte riktigt med. Försöker att ta dagarna som dom kommer och inte tänka för mycket på vad som komma skall. Det går sådär om jag ska vara ärlig... Men nu är det bara 12dagar kvar tills jag åker. Läskigt!!!

Försöker tänka att det kommer bli bra, att det inte finns något att oroa sig för. Men jag är rädd. Att inte ha full koll på hur det funkar och hur behandlingen ser ut i Mora skrämmer mig. Kontroll och planering är en så otroligt viktig del av min vardag. Men jag antar att det bara är nyttigt att öva sig på att släppa det. All väntan skapar en sådan enorm rastlöshet och ångest. Det blir svårt att fokusera och koncentrera sig på något överhuvudtaget. Jag är disträ och allmänt borta.

Nu är iallafall nästan varje dag fram till resan uppbokad. Känns skönt. Det får tiden att gå fortare och håller tankarna och ångesten på avstånd.

Uppdateringen kommer nog fortsätta vara gles fram tills Mora. Sen har jag tänkt att börja skriva mer igen. Då med fokus på min behandling och vägen till att bli frisk och fri. Hoppas ni stannar kvar och tar del av det. Varenda kommentar ni lämnar här värmer i mitt hjärta och betyder massor. Stor kram fina ni<3

Äntligen har ännu en vecka gått och helgen är här igen :-). Nu är det endast 16 dagar kvar tills jag åker till Mora, fasar och längtar om vartannat. Helgen kommer att bli ganska lugn. Förhoppningsvis så skall jag köra prinsessan till Farmor imorgon förmiddag och sedan lämna henne där över natten. Sambo och jag behöver verkligen lite egentid och en SOVMORGON!! Annars har vi inga planer och blir nog mest bara hemma och grejar. Ganska skönt även om jag vet att jag kommer bli galet rastlös.

Känner mig lite lugnare nu än i början av veckan. Tiden går ju ganska fort och jag har massor med saker inplanterat innan Mora, så förhoppningsvis kommer det inte kännas så jobbigt. Det som börjar kännas nu är väl egentligen mest oron över att lämna min dotter 6 dagar i streck...Jag kommer att sakna ihjäl mig!! Jag har aldrig varit ifrån henne mer än 2 nätter och hon är verkligen extremt mammig just nu. :-( Känns hemskt att behöva lämna henne. Samtidigt vet jag ju att det är nödvändigt och för allas bästa. Usch,!! Men det kommer säkert gå bra.

Idag skall jag in till stan och veckohandla och sedan blir det väl fredagsmys ikväll som vanligt.

Stor kram på er och hoppas ni får en riktigt trevlig Fredag :-)

Ännu en vecka har gått och imorgon är det måndag igen. Vardag, skola, dagis. Egentligen hade jag velat snabbspola tiden fram tills den 1 April. Nervositeten, oron och väntan inför det som komma skall upptar nästan all min tankeverksamhet och det är väldigt påfrestande. Jag tänker på det på dagarna och drömmer om det på nätterna. Jag har alltid haft svårt för förändring och att inte ha full kontroll över saker. Så att inte riktigt veta vad som väntar mig i Mora skrämmer bokstavligt talat livet ur mig. Sen vill jag ju det här så himla mycket. Jag vill verkligen bli frisk nu. Jag är så trött på att leva såhär. Avdomnad, bortkopplad, frånvarande och trött. Alltid så jävla trött. Det är dags att leva nu. Våga känna och våga vara här och nu. Men jag är så himla rädd att jag inte skall fixa det och för att mina förhoppningar på Mhe är alldeles för höga. Jag vet ju att jag måste göra jobbet men utan rätt stöd känns det omöjligt. Usch! Det är alla dessa tankar och nojjor som gör att jag bara vill komma dit nu nu nu!! Orkar inte överanalysera mer.

Kram på er!

Idag ringde dem från Mhe i Mora. Den första April åker jag dit på min första behandlingsvecka.

Ehm, känner mig rätt skakis. Är glad och livrädd på samma gång. Galet nervös. Men det kommer bli bra. Jag tror verkligen på det här och jag tror på mig själv och min vilja att bli frisk.

Det är med blandade känslor jag lägger mig i sängen ikväll. Glädje, lättnad, rädsla, oro, rastlöshet. Alltid lika kluven. Men jag vet vad jag vill och jag har aldrig någonsin känt det så här stark förut. Det kommer bli tufft, det vet jag. Men Jag skall klara det här. Jag skall kämpa, stå ut och slutligen vinna.
Det finns ingen plats för anorexin i mitt liv längre. Den trygghet och kontroll jag inbillat mig att den gett har varit falsk.
Det är dags att leva nu. Dags att uppfylla drömmar och njuta av vad livet har att ge.

Jag vill åka till Mhe nu! Jag vill inte slösa bort mer tid på det här. Jag är trött på att vänta och jag är trött på att leva i ett vakuum. Hoppas verkligen att jag får komma dit så fort som möjligt. Jag vill inte riskera att förlora någon motivation.

Remissen är godkänd och iväg skickad till Mhe...

Orka Vara en bättre mamma
Vara en förebild
Kunna stå upp för mig själv
Kunna Träna och få en stark kropp
Känna känslor igen
Utbilda mig till sjuksköterska
Kunna Resa
Kunna Läsa
Kunna Fika med mina vänner utan ångest
Kunna njuta av mat
Vara spontan
Ta hand om mig själv
Ge min sambo mer kärlek
Vara en bättre vän
Inte vakna på morgonen och önska att dagen vore över
Orka busa med min dotter
Vara närvarande
Inte känna att allt är jobbigt
Inte behöva ljuga hela tiden
Kunna dricka ett glas vin till maten
Slippa vara trött hela tiden
Inte behöva vara rädd för att svimma.
Kunna tycka om mig själv
Orka vara social
Leva

Dagarna flyger förbi och veckorna går i raketfart. Snart är våren här och även sommaren. Det känns som om tiden passerar utan att jag hinner reflektera över den. Jag flyter bara med, utan att egentligen vara närvarande. Det känns som livet bara rinner mig ur händerna.

Jag har fortfarande inte fått något besked angående Mhe. Ringde och försökte hitta någon som vet nåt idag. Men fortfarande inget. Skulle bli uppringd imorgon iallafall.

Helgen har varit bra. Träffat syster, umgåtts med fina vänner, pussat på sambo, shoppat loss och hälsat på mormor. Fullt upp, ingen tid att tänka för mycket. Skönt. Nu är det ny vecka igen, sambon jobbar, sessan på dagis och jag borde plugga. Har iallafall fått städat, tvättat, gått en promenad och sovit en stund. Nu skall jag strax hämta min prinsessa.

Kram på er!