carolineelizabeth

 

Det var längesedan jag skrev här nu. Livet rullar på, skola, dans, familj och vänner.

Det finns inte så mycket tid över att tänka på annat. Ändå letar sig tankar och minnen fram ibland.

När nåt känns tungt eller tröttheten tar överhand. Jag skulle nog kunna gå så lång som att säga att jag i

princip är frisk idag. Men inte fri, inte än. Tankarna finns fortfarande där och lurar, men jag agerar inte på dem. Jag mår bättre idag än vad jag har gjort på tio år och ändå är det svårt att inte ibland sakna och sörja.

 

Jag tror att det värsta med att ha kommit så här långt och att må såhär bra, är sorgen över allt jag förlorat.

Alla år som lagts på självhat och självsvält när jag egentligen borde ha levt livet. Det finns en bitterhet i att upptäcka allt jag har missat dom här åren. Ibland gör det att det blir svårt att uppskatta hur långt jag har kommit.

Det finns också en sorg över att ha lämnat den falska trygghet, värld och identitet jag har levt med dom senaste tio åren. Tio år av mitt liv som ändå har betytt något för mig.

 

Jag kan sakna det ibland. Inte svälten och självhatet, men självklarheten, kontrollen och tryggheten. Ibland kan tankarna kännas lockande, kanske kunde man  bara behålla en liten del av allt det där. Men egentligen så vet jag ju, det är allt eller inget. Jag kan inte vara lite ätstörd. Det finns en sorg i att behöva lämna något som man levt för så länge, trots att det aldrig fört något gott med sig.  Jag kan känna mig så vilsen i mitt nya liv, mitt nya jag och min nya kropp. Ibland vet jag inte riktigt vem jag är eller vad jag står. Min historia har påverkat mig och påverkar mig fortfarande i så mycket och i så många olika sammanhang och ändå så är det något jag upplever att jag måste dölja för andra. Något man inte pratar om.

 

Jag vill inte att människor skall se på mig med medlidande. Samtidigt så är det tungt att aldrig kunna vara sig själv helt och fullt. Jag vill ju dela med mig av allt jag lärt mig under dom här åren, jag vill kunna sprida kunskap och hjälpa andra med samma problem. Men går det verkligen att göra det utan att lämna ut sig själv?

 

Jag hoppas verkligen att det går att bli helt fri och att sorgen försvinner med tiden.