carolineelizabeth

Jag valde att strunta i skolan idag, kände att jag behöde få vara hemma och ta det lugnt. Jag orkar inte gå runt i skolan och låtsas att allt är bra just nu. Det är tungt och jag mår inte bra, men det är okej. Det måste få vara så just nu, för att jag skall kunna ta mig framåt igen och må bättre.

 

Det känns så otroligt tungt att göra detta själv, att inte ha någon att prata eller bolla tankar med. Jag vet att jag borde försöka hitta en samtalskontakt här hemma, men det tar emot. Jag har så svårt att släppa in nya människor och det tar emot att behöva dra hela min historia igen för en helt okänd människa. Jag har haft så otroligt många terapeuter genom åren, fler än jag minns namnen på. Och det är en kanske två som jag har vågat släppa in på livet och litat på och som faktiskt har hjälpt mig. Känns som chansen att hitta en ny terapeut som jag funkar med är ganska liten. Men jag antar att jag måste försöka. 

 

Jag bär runt på så otroligt mycket ångest just nu, som en handgranat, redo att explodera vid minsta rörelse. 

Det lockar så mycket att vända tillbaka igen, till kontrollen och allt vad det innebär. Men samtidigt så vet jag ju att det endå inte skulle ta bort ångesten, bara vända den till något annat. Jag vet ju det. Så jag kämpar på, gör rätt och står ut. För att jag måste och för att jag vill må bra. 

 

Solen skiner ute idag och termometern visar 15 grader, bara det är egentligen skäl till att vara lycklig. Jag älskar våren och allt vad den innebär. Sol, värme, grönska och hopp. Det är vad våren är för mig, en ny början, en ny chans, en nystart. Tänker spendera den här dagen i solen med musik i lurarna på väg någonstans dit fötterna för mig. 

 

 

 

 

 

 

Frukost, lunch, mellanmål, middag, kvällsmat. Allt efter Matschemat jag fick på mhe. Tänka om, tänka rätt och framförallt göra RÄTT. Det ska gå det här, även om jag är livrädd. 

Försöker tänka bort allt vad kalorier heter och bara göra. Inte överanalysera. Inte titta i spegeln. 

I know I can do this! 

Jag har varit här förut, men aldrig med den kunskap och medvetenhet jag har idag. Det finns inga ursäkter kvar längre. Om jag inte bromsar nu så vet jag att det kommer sluta i en totalkrasch. Och jag vet faktiskt inte om jag och mitt liv, om mina nära och kära klarar av en krasch till. Jag tror faktiskt inte det. Och framför allt så har jag ingen lust att få veta det heller.  Jag vänder nu. Jag väljer att ta kontroll över mitt öde, mitt liv. Och i de liv jag vill leva finns ingen plats för ångest och ätstörningar. Jag är livrädd och ätstörningen skriker, men jag orkar inte mer nu. Jag är färdig med det här. Jag vill sträva efter att bli en bra mamma, en bra sambo,en bra vän, en bra sjuksköterska, en bra dotter, en bra syster. Inte en bra anorektiker. Jag vill orkar vara glad, jag vill orka ta till mig det jag läser, jag vill orkar vara närvarande. Inte tänka på mat och kalorier. 

I eftermiddag ska jag ut till bästa kusinen för långritt och massa mys, ska bli då himla kul. Hoppas dock att det slutar regna snart! I övrigt går det upp och ner. Två steg fram och två tillbaka. Jag är rädd och fruktansvärt trött på mig själv just nu. 

Bilden nedan säger en del...

Har också tänkt en massa och pratat med sambon i helgen. En plan är lagd och jag känner mig livrädd... Iomed att jag släpper in honom släpper jag också en del av kontrollen, vilket känns fruktasvärt jobbigt. Men det ska gå! 

Kram 

Hoppas ni har trevligt ikväll, för det ska jag! 

Kram 

Okej, förändring. Jag är med på det. Det måste göras och jag har redan börjat. Man jag är osäker på hur jag ska fortsätta. Hur göra jag en hållbar förändring? Och var börjar jag? Hur stora steg bör jag ta?

 

Borde jag hoppa i vattnet och börja simma direkt? Som jag gjorde i Mora? Men då hade jag ett väldigt bra skyddsnät.  Eller är det kanske bättre att ta mindra steg?

 

Jag har ju inget stöd just nu, mer än familj och vänner såklart. Men jag vill inte lägga för mycket av det här på dem. Samtidigt vet jag inte om jag fixar att hantera det själv om jag väljer att hoppa,... 

 

Jag är så himla rädd för att ta mig vatten över huvudet och istället backa tillbaka ännu mer. Jag ska försöka få en psykolog kontakt här hemma. Men det är ju inte direkt enkelt och det tar tid. Fram tills dess står jag på egna ben och jag har inget annat val är att kämpa själv.