carolineelizabeth

Efter att ha fått vara friska i ca 1 vecka efter 2 månaders förkylning är både jag och prinsessan sjuka igen. Alltså fy, känner jag bara. Jäkla dagisbasiller!

Prinsessan är bara lite snorig och är på dagis idag ändå. Hon är ju liksom pigg som en lärka och har galet med energi. Själv mår jag mest pyton. Noll energi, huvudvärk, ont i halsen och galet snorig. Blä!! Dessutom har jag sovit sjukt dåligt se senaste dagarna och det börjar ta ut sin rätt. Men iaf, jag känner mig rätt ynklig och tycker synd om mig själv. Buhu liksom. Tur att det är fredag imorgon och sen helg :-).

Jaja, prinsessan skall hämtas vid 16 tiden och fram tills dess ska jag bara vila och kanske småstäda lite.

Kram på er!

Argument för behandling i Mora

1. Jag behöver mer hjälp än dem kan erbjuda i Uddevalla ( testat deras vård i ca 1 år och det har inte hjälpt)

2. Det är den enda behandling vars upplägg passar mig just nu då jag inte kan va ifrån min dotter en längre tid. ( intervall inläggning 1 vecka där-3 veckor hemma. )

3.Jag vill verkligen bli frisk nu men känner inte att jag klarar det utan mer stöd.

4. Jag tror på MHEs behandling som utgår ifrån mig som person och inte behandlar alla lika. ( Alla med ätstörningar har inte samma problem och är alla olika)

5. Jag måste bli frisk nu! Jag kan inte fortsätta på korallen 1 år till utan att det händer något. Min dotter växer och förstår allt mer.

6. Jag är inne i en negativ spiral och min situation kommer att bli ohållbar utan en förändring. En förändring jag inte klarar av att göra med den hjälp jag har idag.

7. Efter snart 10 år av ätstörningar och ett flertal behandlingar så är jag verkligen trött på det här. Jag vill bli frisk. Jag vill att min dotter skall växa upp med en frisk och sund mamma.

Vad tror jag MHE kan ge mig som inte ni kan erbjuda?


1 veckan intensivbehandling i månaden. Men fokus på mat/ kropp och tankar samtidigt. Samtal med kontaktperson 1-2 gånger dagligen under behandlingsveckan. Daglig kontakt under tiden man är hemma.

Ett personligt behandlings upplägg utefter mig och mina problem.

Ge mig mer insikt i hur kroppen fungerar och hur lära mig lita på min kropp igen.

En nystart, ett hopp och förhoppningsvis en början på något bättre.

Lånade denna text utan Fina Emma, tyckte det var så fantastiskt bra skrivet. Kolla in hennes blogg, hon är verkligen grym!

ungefaer.blogg.se

"Jag tror inte att man kan förändra sitt mående till något bättre genom att banta sig ner till undervikt.
Jag tror att man ger sig själv mycket sämre förutsättningar att leva ett bra liv genom att ständigt tänka på vad man äter/inte äter/tränar/inte tränar osv.
Jag tror mig veta att man aldrig är nöjd ändå. Alltså finns det inget slut på den resan, inget annat än ett stup.
Ni vet, som en sådan där amerikansk western-film där bron har rasat framför tåget?"


" Du sätter all din tilltro till en dröm
till sångerna som tar ens liv till slut
din skönhet inspirerar till en lögn
när mörkrets sista trummor dånar ut"

Lars Winnerbäck

Hon kommer från ställen
där tiden har slutat passera
där morgonen sjunker i havet
och skymningen gryr
Hon får dig att lova
vad du lovat att aldrig riskera
Hon är överallt
där du stannar och dit du flyr

Hon kommer från ställen
där de starkaste spjärn bara slinter
Hon vandrar längs krokiga vägar
hon själv trampat opp
Hon är orörd av lagar och regler
av sommar och vinter
Hon ler emot dig
just innan solen går upp

Det jag ser i spegeln gör mig förvirrad. Kommer jag någonsin att se mig själv som smal och vara nöjd? Jag har varit kraftigt underviktig flera gånger i mitt liv, men aldrig någonsin har jag sett mig själv som smal eller mager. Alltid bara typ normal eller tjock. Men det går ju inte ihop. Jag minns att innan jag blev inlagd sist gång så kände jag mig fortfarande stor och alltid störst i rummet. Fast egentligen måste jag ju ha varit mager? Det gör mig så himla ledsen. Det känns som om man kämpar för något som inte går att nå. Men för varje nytt viktras tänker man att den här gången går det, den här gången är det annorlunda. Den här gången blir jag smal och lycklig. Sen står man där X antal kilo lättare och ser fortfarande bara en stor tjej i spegeln. Det spelar ingen roll att man ser revben, höftben, nyckelben och ryggrad. För jag är ju ändå stor...

Den här gången är förvirringen ännu större, för jag vet ju inte vad jag väger. Det finns inga siffror som svart på vitt säger att jag borde vara smal. Det enda jag har att gå på är andras ord, kläder och min egen känsla. Det känns som om jag är precis lika stor som i somras, trots att byxorna jag hade då ramlar av mig. Trots att jag inte har ätit tillräckligt på Gud vet hur länge. Jag är så trött på ångest självhat och ovisshet. Och hade det bara handlat om att jag vill vara smal så hade jag gett upp för längesen. Men det handlar ju inte bara om det. Det handlar egentligen allra mest om kontroll, självhat och ångest. Det handlar om att inte våga släppa något som har varit en del av ens identitet väldigt länge. Jag är så rädd för att jag har förlorat mig någonstans i allt det här och att utan det så vet jag inte vad som finns kvar.

Har precis kommit hem efter möte hos sjukgymnasten, fika/ lunch med fin vän och en storhandling på Maxi. Känner att jag borde vara helt slut, men antar att det kommer lite senare.

Hade ett bra och välbehövligt samtal med sjukgymnasten idag. Hon är bra, klok och ifrågasättande. Hon kan till skillnad från många andra få mig att prata och faktiskt öppna mig lite.

Fikan med min fina vän gick i princip som jag hade trott. Det slutade i tårar och dåligt samvete. Hennes tårar. Mitt samvete. Jag känner mig så hemsk som gör henne illa. Men jag vet inte riktigt vart mina känslor har tagit vägen. Jag är tom och känslokall och känner i princip ingenting. Vilket gör att jag i andra ögon framstår som om jag inte riktigt bryr mig och inte tycker att det är viktigt att göra något åt min situation. Men det gör jag ju! Jag tänker ju på det hela tiden och jag vet ju att jag måste förändra. Jag mår ju dåligt över min situation. Att vi inte har hunnit ses knappt nånting det senaste gör ju inte heller situationen bättre. Men jag vill ju inte att mina vänner ska må dåligt på grund av mig. Blir så fruktansvärt frustrerad på mig själv när jag inser att jag inte kan känna något för min situation eller för andra. Men däremot kan jag må pissdåligt och lipa pga ångesten jag får över att ha ätit en kaka.
Det är så jäkla fel!

Ikväll blir det iallafall fredagsmys med min fina lilla familj. Vi ska hyra film och sen bara mysa ner oss i soffan med massa gott.

Trevlig helg på er alla fina läsare och hoppas att ni får en riktigt bra och mysig helg.

Kram

Hur kan jag, som har världens finaste dotter må så dåligt? Hur kan jag, som mamma vara så egoistisk att jag fortsätter att svälta mig själv? Älskar jag inte mitt barn tillräckligt? Är jag en dålig mamma?

En ätstörning är ingenting som bara går över för att man får barn. Det handlar heller inte om att man inte älskar sitt barn över allt annat, för det gör jag.

Det handlar om att man inte älskar sig själv. Det handlar om att man inte kan acceptera sig själv. Det handlar om invanda tankar och handlingar. Det handlar om trygghet och kontroll. Det handlar också om att vara rädd. Det handlar om en sjukdom som sitter i huvudet och förstör ens liv.

Har precis kommit hem ifrån min första lektion i kursen Etik och Livsfrågor. Det var väldigt givande och jag ser verkligen framimot att få läsa den här kursen.

Idag hade vi introduktion av kursen och sen såg vi en film som hette " Jag vill, jag kan". Den handlade om en man som heter Dan kippeling som föddes med cerebral pares. Alltså en CP skada. Man fick följa honom ifrån sex års åldern tills dess att han mot alla odds tog sin college examen. En enormt gripande historia om en kille med en enorm kämparglöd. Han sa speciellt en sak under filmen som fastnade hos mig, han sa

"Alla har vi något sorts handikapp, men det är bara ett få tal som har kämparglöd nog att försöka övervinna dem."

Han har så himla rätt. Det handlar så mycket om ens egen inställning och kämparanda.

Jag skäms. Känner mig som världens sämsta och fegaste mamma. Jag kan inte stå för hur jag beter mig just nu. Jag Kan inte stå för de handlingar jag utför. Jag skäms.

Förihelvete Carro gör nåt åt det då!!

Nu är det drygt två veckor kvar tills jag skall till läkaren på bedömningssamtal. Två veckor av ångest, velande och kluvenhet. Livrädd för ett nej och nästan lika rädd för ett ja. Jag vågar knappt hoppas på ett ja. Besvikelsen kommer att bli så total om det skulle bli ett nej. Samtidigt känns det farligt att jag lägger mitt sista hopp på något som jag inte egentligen vet så mycket om.

Jag vill ju egentligen, jag vill jag vill jag vill!. Egentligen vill jag börja här och nu och påengång. Men jag vågar inte. Kommer jag våga i Mora? Eller tror jag fortfarande innerst inne att någon annan skall kunna rädda mig..,

Jag har ända sedan jag började kämpa emot den här sjukdomen letat efter det där stället/ den där personen som skall komma och rädda mig, göra mig frisk. Jag vet ju nu att det inte är så det funkar. Den ända som kan rädda mig ifrån det här är jag själv. Tyvärr är jag själv den personen jag har minst tilltro till. Jag har så svårt att tro att jag skall klara av att göra mig själv frisk. Jag som är så feg och dum och svag. Men kanske, kanske kan jag klara det med massa stöd.

Jag blir så himla peppad av alla fina bloggar jag läser. Ni är så himla starka och fantastiska hela högen! Stort tack för all styrka ni ger.

Ungefaer.blogg.se
Stjarnmoln.blogg.se
Fightforlife.bloggsida.se

Tack fina ni !

Idag har jag och min prinsessa myst hela dagen. En sväng på öppnaförskolan, fikabesök, kojbygge och en snowracer promenad. Hon gör mig så himla lycklig min prinsessa. Min vackra, fantastiska, underbara unge! Hon håller mig levande.

Nu sover hon sen en timme tillbaka och jag sitter ensam i soffan med mina egna tankar som sällskap. Jag har så svårt för att va ensam. Det gör mig ledsen och deprimerad. Och ändå kräver min ätstörning och mitt levnadssätt att jag är ensam så mycket som möjligt. Ensam= kontroll. Ingen som lägger sig i. Jag känner mig svag idag, yr och ont i kroppen. Jag mår som jag förtjänar.

Jag har haft två fina dagar. Igår spenderades dagen på stan sittandes på cafe i alldeles för många timmar och kvällen på biografen för att se den fantastiska filmen Berättelsen om Pi i 3 D. Idag har vi bara myst, lagat lunch med Ks mamma och tagit en härlig middagslur tillsammans. Det har varit två välbehövligt lugna och slappa dagar och nu väntar mitt lilla troll på mig hemma med tonvis av energi.

Jag har haft det bra, men jag vet också att det kunde ha varit så mycket bättre. Det ska bli bättre! Jag vill inte leva så här. Det är ett ovärdigt och patetiskt levnadssätt.

Sitter på bussen mot Gbg nu. Skall ner till min fina vän K för att umgås och mysa tills imorgon. Lillsessan tar mormor hand om. Ska bli riktigt skönt att få komma bort lite och bara vara Caroline och inte mamma.

Träffade K sist jag var inlagd på behandling och i samma veva som jag blev gravid. Det är 3 år sen snart. Idag är vi nära vänner och försöker ses så ofta det går. Tyvärr så är vi väl inte helt friska nån av oss. Vilket kan göra det lite jobbigt att umgås långa stunder, men vi försöker alltid båda två göra vårt bästa för att aldrig påverka varandra negativt.

Idag känns det tufft att inte veta hur maten kommer se ut under besöket. Rädsla, ångest. Hur mår hon? Hur mycket klarar jag? Jag mår verkligen inte bra just nu, men jag tror och hoppas ändå att jag har gjort rätt som vågar utmana mig och åka iväg trots det. Inget blir bättre av att gå hemma i sin egen ätstörda bubbla.

Förra våren lovade jag mig själv att aldrig låta min sjukdom få förstöra mina relationer eller hindra mig ifrån att träffa vänner igen. Det löftet är svårt att hålla. Men jag försöker verkligen och jag tror att det är superviktigt för att inte tappa greppet totalt. Vänner och nära relationer är ätstörningens värsta fiender.

Jag ska verkligen försöka ha trevligt dom här dagarna.

Kan inte sova. Det är så mycket som snurrade i huvudet ikväll. Känner mig så himla förvirrad. Vad vill jag egentligen?

Behandling i Mora? Behandling hemma? Ingen behandling? Jag vet inte. Går det verkligen att få det att funka praktiskt med Mora? Finns det överhuvudtaget nån chans att jag får komma dit? Kommer jag våga ge allt i så fall?

Vad jag än gör och hur jag än väljer känns det alltid som om jag gör fel val. Antingen ångest eller dåligt samvete. Hur väljer man då. Jo man väljer det som känns enklast/ bäst i stunden. Vilket i längden gör att jag står kvar på samma plats som när jag började.

Jag står här. Och jag velat fram och tillbaka. Ska jag, vågar jag, kan jag, klarar jag det? . Men jag får aldrig några svar. Ett steg framåt och två bakåt. Ångesten får styra. Ångest är obehagligt och bör undvikas till 100%. Så funkar min hjärna. Jag är rädd. Ångest gör mig till en otrevlig och hemsk människa som jag inte tycker om.

Jag hatar det här!!

Jaghatarattljuga! Ännuvärrenärmanblirupptäckt!

I see the girl I wanna be
Riding bareback, carefree
Along the shore
If only that someone was me
Jumping head first, head-long
Without a thought
To act and damn the consequence
How I wish it could be that easy
But fear surrounds me like a fence
I wanna break free.