Fullt ös medvetslös
Helgen har varit toppen, mys, utekväll och dans hela natten. Jag kom hem kl 9.00 söndag morgon efter en helt galen men rolig natt. Fick 3 timmars sömn och sen var det dags för middag hos svärmor. Något trött idag kan jag lova! Höll på att somna sittandes på dagens föreläsningar.
l
Har också tänkt en massa och pratat med sambon i helgen. En plan är lagd och jag känner mig livrädd... Iomed att jag släpper in honom släpper jag också en del av kontrollen, vilket känns fruktasvärt jobbigt. Men det ska gå!
Kram 
l
Ikväll slår jag klackarna i taket och lever
Ikväll ska jag ut med min syster och massa vänner. Det blir middag ute och dans natten lång. Har sett fram emot det här väldigt länge och jag tänker slappna av och ha jävligt kul. Det är så himla sällan jag gör sånna här saker och idag ska inget få förstöra.
Hoppas ni har trevligt ikväll, för det ska jag! 
Kram
Whatever you want to do, do it now
Okej, förändring. Jag är med på det. Det måste göras och jag har redan börjat. Man jag är osäker på hur jag ska fortsätta. Hur göra jag en hållbar förändring? Och var börjar jag? Hur stora steg bör jag ta?
Borde jag hoppa i vattnet och börja simma direkt? Som jag gjorde i Mora? Men då hade jag ett väldigt bra skyddsnät. Eller är det kanske bättre att ta mindra steg?
Jag har ju inget stöd just nu, mer än familj och vänner såklart. Men jag vill inte lägga för mycket av det här på dem. Samtidigt vet jag inte om jag fixar att hantera det själv om jag väljer att hoppa,...
Jag är så himla rädd för att ta mig vatten över huvudet och istället backa tillbaka ännu mer. Jag ska försöka få en psykolog kontakt här hemma. Men det är ju inte direkt enkelt och det tar tid. Fram tills dess står jag på egna ben och jag har inget annat val är att kämpa själv.
Believe in yourself
True words - never give up
Motivation
Misslyckande och skam
Förlåt för snurrigt inlägg nedan, men jag är bara så himla trött på allt det här. Jag måste ha en förändring nu, innan det blir ännu värre. Det har redan gått alldeles för långt som det är. Jag vill ju inte ha det så här och jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle hamna här igen. Jag skäms så otroligt mycket över att jag tillåtit mig själv att falla tillbaka i något jag borde ha lämnat för längesen. Jag kan liksom inte ens erkänna för folk omkring mig att något är fel, för jag skäms över mitt misslyckande.
Jag vet vad jag måste göra, men ändå sitter jag kvar här. Förhäxad. Det är så otroligt svårt att släppa taget.
Ambivalens
Hur är det ens möjligt att vara så här ambivalent? Ena stunden känns allt självklart och i nästan stund känns det omöjligt och helt fel. De diskussioner som pågår i mitt huvud just nu är skrämmande. Som ett slagsmål, starkast vinner. Jag orkar inte, jag vill inte! Jag orkar inte gå runt som en vandrande krigshärd, det tar så enormt mycket energi. Jag behöver den energin. Jag vill inte ha det så här! Jag förstör allt!
Sometimes
You have to keep going
Mycket just nu
Mycket som snurrar i huvudet just nu och om 10 minuter har jag examination i skolan. Återkommer!
Kram
Nothing is impossible
True story
You may have to fight a battle more than once to win it
Frisk med självhjälp?
Igår berättade jag om Anna och bloggen vagenfran37kg som handlar om Annas kamp från sjuk till frisk med endast självhjälp. Hon inspirerar mig något enormt och jag kan inte annat än beundra hennes otroliga motivation och styrka. Jag har så svårt att tro att jag skulle klara av att göra samma sak. Samtidigt så borde jag ju ha alla de verktyg och den kunskap som krävs för att göra just det. Men det krävs styrka också och mod.
Fast varför skulle jag egentligen behöva genomgå behandling en gång till? Jag har ju i princip prövat allt. Sen jag var 13år har jag varit på massor av olika behandlingar runt om i Sverige och ändå sitter jag här idag fortfarande inte frisk. Jag är inte frisk men jag har kommit otroligt långt. I perioder har jag backat och accepterat att det är så, att jag inte är frisk men inte heller sjuk och försökt vara tacksam för hur långt jag har kommit. Men detta resulterar ju också i att jag med jämna mellanrum faller tillbaka och blir sjukare igen. För ätstörningen är ju fortfarande min snuttefilt, min trygghet, mitt sätt att hantera livets motgångar. Det fungerar inte i längden.
Jag är vuxen nu, jag har familj och barn och ansvar. Min dotter är snart 4 år och för varje dag som går förstår hon mer och mer. Det skrämmer skiten ur mig, för jag vill inte på något sätt påverka min dotter negativt.
På något sätt så har jag alltid inbillat mig att livet och tiden skall lösa mina problem. Att om jag bara har allt jag vill ha och behöver och det går tillräckligt lång tid så kommer ätstörningen automatiskt försvinna. Det är lögn och tyvärr fungerar det inte så, inte för mig iallafall.
Så jag tänker fråga er, borde jag söka till Mhe igen och hoppas på att dem kan hjälpa mig ytterligare?
Eller är det dags att jag försöker hjälpa mig själv på hemmaplan, kanske med en psykolog som stöd?
Hade blivit väldigt glad om ni tog er tid att lämna en åsikt.
Kram
Om att komma till insikt
Igår kväll efter en lång promenad och ett samtal en älskad vän satt jag och försökte tvinga mig själv att styra mitt liv åt rätt håll igen. Jag läste gamla blogg inlägg och peppande ord för att finna styrka och mootivation. Därför klickade jag mig tillslut in på en blogg jag följde för många år sedan. En blogg som handlar om att gå från sjuk till frisk med endast självhjälp. Den här bloggen har hjälpt mig att hitta motivationen tidigare och så även igår.
Bloggen heter vagenfran37kg och är skriven av en tjej som heter Anna. Dock slutade hon skriva i bloggen för många år sen men den ligger kvar som hjälp för andra. Mitt tips är att om ni saknar motivation eller behöver en spark i rätt riktning så gå in på bloggen och bläddra i arkivet. Den här tjejen har skrivit så galet mycket kloka saker och hon vet verkligen vad hon pratar om.
Idag har jag fattat ett viktigt beslut och jag ska genomföra det! Jag måste, för min egen skull och för min familjs skull. Det tar emot något fruktansvärt trots att jag vet att det är det rätta att göra. Egentligen är det så självklart och jag skäms så mycket över det att jag inte ens vågar skriva ut vad det är.
KRAM
Lunch
Äntligen hemma efter några timmars grupparbete och plugg. Velade en bra stund efter vi sagt hejdå om jag skulle köpa med mig nån lunch hem eller äta något hemma, dvs äta en macka eller en proteinbar. Pratade med sambon en stund och bestämde mig sedan för att köpa med mig en sallad. Så nu sitter jag hemma vid köksbordet med magen full av världens godaste Cesarsallad, proppmätt. Det känns okej, inte bra men okej. Förändringarna skulle ske idag right?
Försökte få tag i A på Mhe i morse, men fick inget svar. Får väl försöka imorgon igen antar jag. Behöver verkligen lägga upp en bra plan nu och få till en förändring.
Skrev ett inlägg här i morse men märkte att det aldrig kom upp? Skumt! Men tänkte iallafall tipsa om en grej lite senare. Nu blir det en liten promenad ut i solen.
Kram på er! 
Makes no sense
Sitter och äter lite kvällsmat efter en lugn kvällspromenad. Tänker en massa och försöker hitta en bra lösning på min situation. Det är så himla svårt att veta vad som är rätt och fel i det här. En del av mig vill söka tillbaka till Mhe igen, en del av mig vill inte. Skulle det överhuvudtaget hjälpa och är det verkligen lösningen på problemet?
Jag är så himla rädd att det skulle stjälpa mer än det skulle hjälpa mig att hamna i den miljön igen. Jag vill inte ses som ätstöd, jag vägrar sätta den stämpeln på mig själv igen. Jag är också rädd att fastna i att jämföra mig med andra.
Jag lämnade den ätstörda världen för nästan ett år sen. Jag slutade umgås och prata med folk som var/ har varit sjuka, slutade läsa bloggar och följa instagramkonton. Jag började leva i den verkliga världen igen, inte ätstörningsbubblan. För mig var och är det otroligt viktigt för att kunna må bra, för att kunna gå vidare. Men självklart har det bakslag jag har nu dragit mig tillbaka till viss del. Jag gillar det inte och jag känner hur negativt det påverkar mig. Jämförelsen, ångesten. Tankarna om att varför får hon och inte jag och ändå kan jag inte låta bli att klicka mig in på dessa sidor för den sjuka delen av mig vill ju se, vill ju jämföra, vill ju få mig att hata mig själv.
Idag pratade jag med en vän från förut. En vän jag träffade under behandlingen på Mhe. Men jag kände mig inte negativt påverkad av henne, snarare tvärtom, jag kände mig upplyft. Trots att hon sitter i samma sits som jag och också fallit tillbaka i gamla mönster. Det handlar så himla mycket om styrka om mod i kampen mot en ätstörning och hon om någon har båda delarna och orkar samtidigt lyfta upp andra. Det gör mig så himla imponerad och glad. Hon är en fantastisk tjej som förtjänar allt det bästa.
Hon fick också mig att tänka efter i hur jag agerar just nu. Jag väntar, jag väntar på att bli räddad och mår piss under tiden. Ingen kommer ju att rädda mig, det är bara jag som kan göra det. Så varför väntar jag, varför skjuter jag alla beslut framför mig när jag vet att det endast ger mig mer lidande och ännu mer förlorad tid....
Jo för jag är rädd, rädd för något som inte går att ta på, rädd för ångesten och hur den får mig av må och agera. Samtidigt går jag endå runt med ångest konstant. Makes no sense.
Imorgon pratar jag med A, sen ringer jag S och lägger upp en plan. Imorgon börjar förändringen.
kram
Självklart men ändå inte
När ångesten inte är närvarande känns allt så självklart. Jag vet ju vad jag borde/ måste göra och det känns så självklart i vissa ögonblick och jag förbannar mig själv för vad jag håller på med. Sen är ångesten där och plötsligt är det inte så självklart längre.
Den här kluvenheten är ingen nyhet, jag har levt med den sen den dagen jag förstod att jag faktiskt var sjuk. Att vilja förändra men känna att man inte kan är sjukt frustrerande. Men man kan göra förändringar, jag kan förändra. Det handla bara om att våga vara stark och stå ut med galet mycket ångest. För ångest är inte farligt om man inte agerar på den. Man kan inte bli frisk eller fri genom att undvika ångesten eller ta genvägar. Enda vägen till friskhet är rakt igenom ångesten. Detta är mitt största problem. Jag lirkar och förhandlar med ångesten, jag vågar helt enkelt inte bara gå emot och på så sätt blir jag heller aldrig riktigt fri. För att jag är för feg!
Ridtur i skogen i helgen. Där och då känns allt så självklart...
Inte ens ett lillfinger
Jag är så himla arg och besviken på mig själv för att jag har satt mig i den här situationen igen. Jag vet ju så mycket bättre. Jag vet ju att det i slutändan inte ger någonting annat än ångest och dåligt mående. Jag menar inte att jag aktivt valt att falla tillbaka, men jag har inte heller aktivt jobbat på att ta mig framåt. Jag har givit ätstörningen lillfingret trots att jag vet att den inte nöjer sig med något annat än hela handen.
Jävla snuttefilt, jävla kontroll, jävla trygghet. Jävla ångest! Jag vet ju att jag inte behöver det här för att må bra och ändå kan jag inte hantera mina känslor och mitt liv på ett mer konstruktivt sätt. Det är patetiskt, fegt, korkat.
Jag vet att jag borde ta tag i det här nu, pronto. Eftersom jag är medveten om det och vet vart det leder. Och ÄNDÅ är det så galet svårt att stå emot ångesten.
Våren och allt omkring
Våren är äntligen här och med den kommer hoppet om långa ljusa dagar och återvunnen energi. Våren börjar dock inte som jag hade hoppats. Förutom vädret så är det ganska tungt här. En ångest jag inte kan förklara hänger över mig, som en dimma som gör allt suddigt och suger ut all energi.
Allt borde vara bra. Men det är det inte. Det är tungt. Allt känns tungt.
Vad vill ni läsa om?
Enligt statistiken är ni fortfarande några stycken som kikar in här ibland. Vilka är ni och vad vill ni läsa?
Kram
Jag vill bara springa för allt jag är värd
Ångest
Det känns som om ångesten äter mig inifrån just nu. Jag hade nästan glömt hur det kändes. Jag förstår inte riktigt hur jag hamnade här och jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Ångesten ligger som en dimma över mig och med jämna mellanrum kramar den mitt hjärta extra hårt. Panikkänslor, hopplöshet och smärta.
Paniken över att vara på fel väg, paniken när jag försöker gå åt andra hållet. Ångesten finns överallt.
