carolineelizabeth

Kram 

Hej på er! Hoppas e dag har varit bra fin. Själv har jag precis lagt lillan för natten och sitter och pillar lite på datorn. Har varit i skolan hela dagen, så har i princip bara hunnit komma hem, laga mat, äta, natta lillan och nu hamna här.Vi har så himla mycket i skolan nu inför sista tentan för terminen. Redan väldigt stressad inför den då jag inte alls mått särskilt bra under den här kursen och varit bort en hel del. Men men det brukar lösa sig tillslut ändå. 

 

Jag blev erbjuden ett sommarjobb idag. En natttjänst som undersköterska under 7 veckor i sommar. Jag är faktiskt väldigt sugen på att tacka ja. Visserligen har jag redan ett annat sommarjobb som undersköterska i hemtjänsten om jag vill ha det. Men detta verkar mycket mer intressant och bättre betalt. 

Dock har jag väldigt svårt att bestämma mig. Jag hade inte tänk att jobba så himla mycket i sommar efter som det har varit ett väldigt påfrestande vinter och vår. Tänkte bara ta lite timmar då och då i hemtjänsten. Den här tjänsten är på heltid under 7 veckor. Måste bestäma mig tills imorgon. Lite rädd för att det ska bli för tungt, men samtidigt vet jag att jag klarar det om jag bara vill. Så himla svårt att bestämma!!

 

Ska försöka varva ner lite nu. Mysa i soffan med sambon och diskutera lite. 

Hoppasni får en fin kväll. Kram 

 

 

 

Hoppas ni somnar med en bättre känsla! 

Kram 

Hej på er!

 

Hoppas att ni har haft en bra helg. Min har varit helt okej. Har umgåtts med familjen, myst, tränat och varit på kalas. Tyvärr så har ångesten varit närvarande stora delar av tiden. Idag har jag följt matschemat fullt ut i fem dagar. Det är både jobbigt och svårt, men det går. Det gäller bara att inte glömma bort sina mål och vad det är man egentligen vill när ångesten slår till. För jag vill ju må bra, vara frisk, skaffa fler barn, träna, umgås och äta gott. Inte svälta och vara mager och orkeslös. Det är inget liv. 

 

Efter dansträningen igår så bjöd tränarna på mackor och fika. Jag tänkte först inte ta något, för jag skulle ju äta lunch diekt när jag kom hem och det kändes både jobbigt och onödigt. Men så tänkte jag efter lite. Jag hade precis dansat i 1 timme, ätit frukost hyfsat sent och därför inte tänkt äta nåt mellanmål innan lunch. Jag visste också att vi skulle iväg på kalas och äta middag där på eftermiddagen och att jag därför inte skull hinna med något mellanmål före middagen. Och så var jag där igen och fuskade och plockade bort och velade. Tillslut bet jag bara ihop och tog en macka med mig och åt i bilen. För jag vinner ingenting på att följa mina ätstörningstankar. Även om det va pissjobbigt och trots att det var läskig jävla ost på den förbannade mackan. Så jag åt mackan, hatade lite på den jävla osten och ångesten och sen gav jag mig själv en stor klapp på axeln för att jag gjorde rätt. För nånstans vet jag att jag måste välja åt vilket håll jag vill gå, varje måltid, varje sekund, varje dag. 

 

Jag ska ju egentligen äta mellanmål på förmiddagen varje dag. Men det tar emot. Väldigt mycket. Det känns så onödigt på något sätt. Samtidigt vet jag ju att jag borde göra det, men det är så lätt att hoppa över och komma med ursäkter om att att det bli för tätt in på lunch osv. Nån som har något bra tips på hur man kommer över den tröskeln?. 

 

Ikväll ska jag dansa igen, längtar och ser verkligen fram emot det. Dansen är som medicin för både kroppen och själen för mig. När jag dansar mår jag bra. 

 

Kram på er!

 

 

Efter som jag inte har en aning om vad jag ska skriva får ni tio onödiga fakta om mig :)

 

1. Jag är 24 år gammal fyller 25 i December

2. Jag har en dotter på 4 år som jag älskar högst i hela världen.

3. Jag bor i hus med min sambo och dotter på västkusten.

4. Jag har varit sjuk i Anorexi till och från i 12 år.

5. Jag älskar att dansa och tränar Bugg och Rock`n Roll 1-2 dagar i veckan.

6. Jag spelade fotboll i nästan 15 år när jag var yngre. 

7. Jag är ett extremt kontrollfreak samtidigt som jag kan vara galet impulsiv. ( Jobbig kombination).

8. Mina föräldrar är skilda och jag har två syskon, en syster och en bror. 

9. Jag träffade min sambo när jag var 17 år ( Han var 25år). 

10. Jag är inte överdrivet förtjust i sötsaker, men jag älskar lösgodis. 

 

Nu vet ni lite mer om mig och om ni har lust får ni gärna dela med er av 10 fakta om er själva i kommentarerna. Vilka är ni som läser min blogg?

 

kram 

Jag brukar tänka att det handlar om att skapa en hållbar livsstil. En livsstil där du orkar precis allt som du vill orka. En livsstil där du gör allt du vill göra. En livsstil som du trivs med, en livsstil som gör dig lycklig, en livsstil som du tycker om. Det är du som sätter upp gränserna (på gott och ont) för hur livet ska komma att bli. För det är ju så att vill du räkna kalorier livet ut, eller gråta över att ha ätit en "godis för mycket" (eller inte äta godis alls) så är det okej. Det är ditt liv, din kropp, din gåva. Kroppen och livet är ditt. Det är endast upp till dig vad du vill göra med det. Ingen kan komma och säga till dig vad som är rätt och fel i ditt liv. Du bestämmer. (Självklart, är man totalt bortom sina sinnes fulla bruk gäller det inte, men som med allt annat, läs detta med en nypa salt.)

 

Du bestämmer över ditt liv. Det är du som har ansvar för hur ditt liv ska se ut. Och, hur vill du då att ditt liv ska se ut? Hur vill du leva ut om ett år? Eller om fem, tio år? Vill du sitta fast i ätstörningen, sjukskriven, trött, kall, ensam? Fast i tvång kring mat, träning, kalorier? Gång på gång behöva tacka nej (och komma på en fungerande ursäkt) till sociala tillställningar, drömma om mat, längta efter goda bakverk på café men alltid nöja sig med en kopp grönt te. Springa ut i isande regn/kyla/snö för att slippa ångestens slag. Och drömma om att en dag slippa allt. Att en dag kunna äta den där marabouchokladen, gå på den där roliga festen, slippa den milslånga springturen när kroppen bara vill vila. (Alltså, vill du sakta men säkert ta död på dig själv genom att vara ätstörd? För det är det som väntar om en följer ätstörningen.)

 

Tyvärr är det så att du aldrig kommer vaka upp en dag och så är ätstörningen borttrollad. Om inte du förändrar ditt beteende kommer du aldrig bli frisk. Om du inte väljer det friska, varje dag, varje sekund, försvinner inte tvången, ångesten och tankarna. Man väljer inte att få en ätstörning, men man måste välja att bli frisk från den. Det finns inget imorgon, snart, sen. Utan det enda som är säkert är det vi har just nu. Välj därför att bli frisk nu. Inte imorgon, snart, sen. Givetvis ska en inte behöva bli frisk på egen hand, det är ett tugnt och svårt arbete som kräver 100% av ens tid varje dag. Be om hjälp! Från föräldrar/vänner/lärare/skolsköterskan/någon du litar på. Det som spelar roll är att du har viljan. Som sagt. Det är mitt liv (ditt liv.) Bestäm hur du vill leva det och börja kämpa. Det gör jag. Ingen ska få ta ifrån mig möjligheterna till ett lyckligt liv. 

Att bryta invanda mönster är svårt. Att gå emot och stå ut med ångesten efter är nästintill outhärdligt. 
I hela mitt vuxna liv har jag låtit min rädsla och ångest styra mig. Livrädd för obehaget ångesten innebär. En ångest som gång på gång höll på att ta livet av mig. Den gjorde mig galen. Livet var nattsvart och det enda vapen jag hade mot ångesten var kontrollen över mig själv, maten och kroppen. Sen dess har jag gjort allt i min makt för att undvika ångest. För att undvika att falla ner i nattsvart mörker igen. Alltid kammat med hårs, gått fram och gått tilllbaka. 

Jag är så rädd för vissa delar av mig själv, att jag aldrig vågat gå hela vägen igenom mörkret för att nå ljuset. Jag har så många gånger sprungit halvvägs, men i min iver halkat, fastnat, blivit rädd och tappat hoppet. Skamset har jag krupit tillbaka in i min mörka trygghet igen. 

Men jag ligger inte på botten längre, jag har kommit långt därifrån. Allt är inte nattsvart som då. Snarare stjärnklart. 
Jag står här och det är fortfarande mörkt. men stjärnornas lyser så starkt att jag nu kan se vägen ganska klart. Och visst, den ser väldigt brant och snårig ut. Men inte oövervinnelig. Inte omöjlig. 

Det handlar om att våga. Och vi vågar!

Hej på er!

 

Vaknade upp med snorig näsa, rosslig hals och typ helt utan röst imorse. Så blev att lämna lillan på dagis och hoppas ner i sängen igen. Känns lite bättre nu men väldigt segt att vara sjuk. Har varit snuvig och haft ont i halsen i snart två veckor nu så börjar bli lite trött påt om man säger så. Men nu verkar det ju som det har brutit ut och kan förhoppningsvis snart gå över. Åt ändå frukost innan jag hoppade ner i sången igen imorse  även om det tog emot en del och nu är det snart dags för lunch. Känns lite små jobbigt att äta trots att jag bara ligger hemma och är sjuk, men kroppen behöver näring oavsett, jag vet ju det.

 

Jag vet inte riktig vad jag ska skriva om här. Känns som det är så svårt att dela med sig av sig själv och sina tankar när man inte vet vem som läser. Det är ju också därför jag är anonym här.  Vill ni läsa om något specielt? Undrar ni något? Fråga isåfall :) kram 

 

 

 

 

 

Jag har redan ätit både frukost och lunch efter schemat och tänker fortsätta följa det! Det tar emot, det gör det. Går inte en sekund utan tankar på att dra ner, fuska eller kompensera. Men jag vet  bättre än att lyssna. Jag vet att det inte ger mig någonting. Nu ska jag klara det här! En gång för alla! 

Kram 

Att bestäma sig för att kämpa emot är otroligt viktigt, men vad som är ännu viktigare är att välja det friska, varje dag, varje minut och varje situation där du står inför en valmöjlighet. Man måste välja det friska varje gång. Det räcker inte med varannan gång eller bara ibland. Man måste hela tiden vara uppmärksam på sig själv och välja det friska.

 

Det är svårt. Ätstörningen har tusen ursäkter. Vanor är svåra att ändra på. Det är svårt att säga ja när man är så van att säga nej. Det finns en osäkerhet i det också, vad är frisk och vad är sjukt? Efter alla dessa år så är jag inte helt säker på om jag vet det. Var går gränsen för hälsosamt och ohälsosamt? Hur hälsosam kan jag vara utan att göda min ätstörning? 

 

Jag vill ju bli frisk och fri ifrån den här förbannade sjukdomen och uppenbarligen har jag gjort något fel när jag har försökt tidigare. För frisk är jag ju inte. Trots år av behandlingar och kämpande. Det är här jag känner att jag behöver hjälp. Hjälp att förstå varför och hjälp att göra annorlunda.