carolineelizabeth

Ibland känns det precis som om jag består av två olika personer/ viljor. Jag tror att jag har känt så ända sedan dagen Anorexin flyttade in i mitt liv.

Ibland är ena delen starkare, ibland andra. Men oftast vinner rädslan och ångesten en överlägsen seger.

Det bor så mycket ångest i att inte kunna välja, i att inte veta vad man vill eller vad som är rätt. När det känns som man måste välja mellan olika delar av sig själv så finns det inget självklart val.
Jag vill ju vara hel, jag vill ju vara jag och jag vill må bra.

Men jag måste göra ett val nu. Rätt val. Livet pågår nu. Livet väntar inte. Vi lever här och nu. Ingen vet vad som händer imorgon.

Min dotter växer upp nu, hon finns här nu. Jag måste finnas för henne. Jag måste må bra och vara stark för henne. Jag har en fantastisk familj och vänner som faktiskt bryr sig och tycker om mig för att jag är jag. Trots att jag är jag. Det är värt nåt, det är det som betyder något.

Ingen falsk trygghet eller kontroll kan någonsin få mig att aktivt välja att säga nej till livet igen. Jag har så mycket i mitt liv jag inte är beredd att förlora. Men inte ens all kärlek i världen kan göra mig frisk. Den enda som kan göra mig frisk är jag själv.

Livet är en balansgång just nu, som att gå på lina utan säkerhetsnät. Allt för att göra båda viljor till lags och hålla ångesten i schack. Men risken för falla är stor, för stor för att jag skall kunna fortsätta balansera länge till.

Alltså måste jag välja, jag måste sluta tänka/ snacka och börja agera.