carolineelizabeth

Idag gjorde jag det sista provet i Naturkunskap B, vilket betyder att jag nu mer har ett helt gymnasiebetyg.

Jag är verkligen jätte stolt över mig själv. Över att jag faktiskt klarat att läsa på helfart i höst och dessutom med goda resultat. Trots att jag inte mått särskilt bra i höst.

Nu är det bara väntan som gäller.
10 december kommer första beskedet om antagningen till Sjuksköterske programmet. Jag håller verkligen alla tummar och tår att jag kommer in nu. Jag vill så gärna! Och jag kommer bli väldigt besviken om det inte blir så.

Om jag inte kommer in skall jag satsa våren på att en gång för alla bli av med Anorexin. Vilket jag måste göra även om jag kommer in såklart.

Efter att ha läst boken igår
( Frisk och Fri) av Göran Carlsson. Känner jag mig ganska övertygad om att MHE är en behandling som skulle kunna hjälpa mig enormt mycket. Jag vill ha en remiss dit och jag skall be om det på nästa möte. Dock så är det mycket krångligare än så. Jag har en familj, en sambo som är underbar och redan sliter som ett djur för att vårt liv skall fungera. Jag har en 18 månaders dotter som behöver mig, jag inte vet om jag ens skulle klara att va ifrån henne fem dagar i sträck. Om jag kommer in på utbildningen jag sökt kommer jag även att ha heltidsstudier att sköta.

Det är så mycket som skall funka praktiskt. Men som det känns nu så kanske det är värt det? Kanske är det värt att va borta från familjen några dagar i månaden under ett halvår för att istället kunna spendera resten av livet med dem som en frisk och närvarande mamma/ Sambo. Jag vet inte, men det tål att diskuteras och tänkas på.