Ärr
Ibland så tror jag på riktigt att jag har gått vidare, att allt det gamla är glömt och inget betyder. Det är lögn. För det gör ont och oavsett hur stark jag verkar ibland, så kommer ångesten alltid att finnas och påminna mig om allt jag har förstört.
Ärr, på insidan och på utsidan. Minnen, ångest, ord och handlingar. Fan vad jag har hatat mig själv. Fan att jag inte kan släppa de hatet. Kommer jag någonsin bli fri ifrån mig själv?
ge det tid. det är ett hårt och invant mönster i huvudet. något som ska bort, men jag tror det är svårt! =)
Jag blir fortfarande påmind varje dag om hur mycket självhat jag har ägnat mig åt, varje gång jag duschar, varje gång jag har kortärmat, varje gång jag byter om. Ärren kommer alltid finnas där, och hur mycket jag än önskar att de skulle försvinna så är de en del av mig. En del av mig jag i övrigt i stort sett låtit försvinna. Det är jäkligt svårt att sluta hata sig själv, det är det verkligen, särskilt eftersom att det troligtvis är så naturligt för dig (eftersom att det pågått så länge), men det går. Hur vet jag egentligen inte, men det gör det. Det handlar så mycket om att sluta fokusera på hatet och det man hatar med sig själv och att absolut INTE skriva det med ord (det finns verkligen ingenting värre för en själv att skriva upp hur dum man är, hur ful man är, hur fet man är osv). Det är svårt och det tar det tid, men det går <3
