Det handlar om att våga
Att bryta invanda mönster är svårt. Att gå emot och stå ut med ångesten efter är nästintill outhärdligt.
I hela mitt vuxna liv har jag låtit min rädsla och ångest styra mig. Livrädd för obehaget ångesten innebär. En ångest som en gång höll på att ta livet av mig. Den gjorde mig galen. Livet var nattsvart och det enda vapen jag hade mot ångesten var kontrollen över mig själv, Maten och Kroppen.
Sen dess har jag gjort allt i min makt för att undvika ångest. För att undvika att falla ner i nattsvart mörker igen.
Jag är så rädd för vissa delar av mig själv, att jag aldrig vågat gå hela vägen igenom mörkret för att nå ljuset. Jag har många gånger sprungit halvvägs, men i min iver halkat, fastnat, blivit rädd och tappat hoppet. Skamset har jag krupit tillbaka in i min mörka trygghet igen.
Jag ligger inte på botten längre. Allt är inte nattsvart. Snarare stjärnklart.
Jag står här och det är fortfarande mörkt. Men stjärnornas lyser så starkt att jag nu kan se vägen ganska klart. Och visst, den ser väldigt brant och snårig ut. Men inte oövervinnelig. Inte omöjlig.
Det handlar om att våga.
Tack gulle dig för orden på min blogg, de värmde gott.
Ta hand om dig!
Kram
Sv: åå va glad jag blir! Tack! Fortsätt kämpa! <33
Så rätt så. Det handlar om att våga, och lära sig.. lära sig hur mkt man kan utmana sig själv utan att bli skrämd in i sin håla igen.. man vågar mer och mer, och tillslut kanske man inte hittar tillbaka och kan gömma sig? =) Vore ju underbart!
Sv; Tack så JÄTTEMYCKET för din kommentar. Det betyder verkligen mycket att höra det där. Så glad för din skull att du mår bättre, och fin blogg du har också!
