carolineelizabeth

En 24 årig tjej som pluggar andra året till sjuksköterska. I över tio år har jag kämpat med anorexi och ätstörningar. Idag är jag student, sambo och mamma till en fyra åring. Livet har sina upp och nedgångar och just nu har jag hamnat i en lite svacka.

Jag vänder nu...

Det kommer aldrig bli lättare. Det kommer aldrig kännas som rätt tid att börja. Det kommer aldrig att komma ett bättre tillfälle. Det blir inte enklare att förändra bara för att jag går ner mer i vikt. Det spelar ingen roll hur många gånger jag intalar mig själv att jag ska börja imorgon, för imorgon blir alltid nästa dag och nästa. Och inget händer. Fast i ett ekorrhjul som snurrar alldeles för fort. 

Jag har varit här förut, men aldrig med den kunskap och medvetenhet jag har idag. Det finns inga ursäkter kvar längre. Om jag inte bromsar nu så vet jag att det kommer sluta i en totalkrasch. Och jag vet faktiskt inte om jag och mitt liv, om mina nära och kära klarar av en krasch till. Jag tror faktiskt inte det. Och framför allt så har jag ingen lust att få veta det heller.  Jag vänder nu. Jag väljer att ta kontroll över mitt öde, mitt liv. Och i de liv jag vill leva finns ingen plats för ångest och ätstörningar. Jag är livrädd och ätstörningen skriker, men jag orkar inte mer nu. Jag är färdig med det här. Jag vill sträva efter att bli en bra mamma, en bra sambo,en bra vän, en bra sjuksköterska, en bra dotter, en bra syster. Inte en bra anorektiker. Jag vill orkar vara glad, jag vill orka ta till mig det jag läser, jag vill orkar vara närvarande. Inte tänka på mat och kalorier. 

Jag vänder nu och jag tänker inte titta bakåt. Den här gången gör jag det här på riktigt. Inga genvägar och inga jävla dåliga ursäkter. Ingen mer snuttefilt. Livet pågår nu och jag vill leva det. 

*Applåderar*

Det är så det ska se ut! Jag menar, vem vill bli omhändertagen av en sjuksköterska som knappt kan ta hand om sig själv? Dessutom är mat något av det viktigaste när man jobbar som ssk, och så fort du kommer ut på praktik (om du inte redan varit ute på en) så kommer du inse hur mycket energi som krävs. Men också hur otroligt värt det är att ge kroppen det den vill ha istället för att konstant motarbeta den. Dessutom kommer du att inse att livet är alldeles för skört för att ha ångest över någonting som är livsviktigt. Det gjorde jag, och idag är jag tacksam över att min kropp fungerar, över att jag orkar, över att jag kan gå, stå och springa. ALLT det där som kroppen klarar av är jag tacksam över, för det finns så många som önskar att de kunde byta med en.

KRAM! Och lyckospark i rumpan! <3