carolineelizabeth

Igår berättade jag om Anna och bloggen vagenfran37kg som handlar om Annas kamp från sjuk till frisk med endast självhjälp. Hon inspirerar mig något enormt och jag kan inte annat än beundra hennes otroliga motivation och styrka. Jag har så svårt att tro att jag skulle klara av att göra samma sak. Samtidigt så borde jag ju ha alla de verktyg och den kunskap som krävs för att göra just det. Men det krävs styrka också och mod. 

 

Fast varför skulle jag egentligen behöva genomgå behandling en gång till? Jag har ju i princip prövat allt. Sen jag var 13år har jag varit på massor av olika behandlingar runt om i Sverige och ändå sitter jag här idag fortfarande inte frisk. Jag är inte frisk men jag har kommit otroligt långt. I perioder har jag backat och accepterat att det är så, att jag inte är frisk men inte heller sjuk och försökt vara tacksam för hur långt jag har kommit. Men detta resulterar ju också i att jag med jämna mellanrum faller tillbaka och blir sjukare igen. För ätstörningen är ju fortfarande min snuttefilt, min trygghet, mitt sätt att hantera livets motgångar. Det fungerar inte i längden. 

 

Jag är vuxen nu, jag har familj och barn och ansvar. Min dotter är snart 4 år och för varje dag som går förstår hon mer och mer. Det skrämmer skiten ur mig, för jag vill inte på något sätt påverka min dotter negativt. 

På något sätt så har jag alltid inbillat mig att livet och tiden skall lösa mina problem. Att om jag bara har allt jag vill ha och behöver och det går tillräckligt lång tid så kommer ätstörningen automatiskt försvinna. Det är lögn och tyvärr fungerar det inte så, inte för mig iallafall. 

 

Så jag tänker fråga er, borde jag söka till Mhe igen och hoppas på att dem kan hjälpa mig ytterligare?

Eller är det dags att jag försöker hjälpa mig själv på hemmaplan, kanske med en psykolog som stöd?

Hade blivit väldigt glad om ni tog er tid att lämna en åsikt. 

 

 

Kram