carolineelizabeth

En 24 årig tjej som pluggar andra året till sjuksköterska. I över tio år har jag kämpat med anorexi och ätstörningar. Idag är jag student, sambo och mamma till en fyra åring. Livet har sina upp och nedgångar och just nu har jag hamnat i en lite svacka.

Inte ens ett lillfinger

Jag är så himla arg och besviken på mig själv för att jag har satt mig i den här situationen igen. Jag vet ju så mycket bättre. Jag vet ju att det i slutändan inte ger någonting annat än ångest och dåligt mående. Jag menar inte att jag aktivt valt att falla tillbaka, men jag har inte heller aktivt jobbat på att ta mig framåt. Jag har givit ätstörningen lillfingret trots att jag vet att den inte nöjer sig med något annat än hela handen. 

Jävla snuttefilt, jävla kontroll, jävla trygghet. Jävla ångest! Jag vet ju att jag inte behöver det här för att må bra och ändå kan jag inte hantera mina känslor och mitt liv på ett mer konstruktivt sätt. Det är patetiskt, fegt, korkat. 

Jag vet att jag borde ta tag i det här nu, pronto. Eftersom jag är medveten om det och vet vart det leder. Och ÄNDÅ är det så galet svårt att stå emot ångesten.

  

Nej du behöver inte detta för att må bra. Tvärtom. Du behöver ta dig ur det för att må bra. Du har gjort det förut o kan göra det igen. Möt ångesten. Den är inte farlig. Kämpa o ta aktiva friska val i vardagen. Låt inte äs få en chans. Vi måste va stenhårda! Kramar