carolineelizabeth

När ångesten inte är närvarande känns allt så självklart. Jag vet ju vad jag borde/ måste göra och det känns så självklart i vissa ögonblick och jag förbannar mig själv för vad jag håller på med. Sen är ångesten där och plötsligt är det inte så självklart längre. 

Den här kluvenheten är ingen nyhet, jag har levt med den sen den dagen jag förstod att jag faktiskt var sjuk. Att vilja förändra men känna att man inte kan är sjukt frustrerande. Men man kan göra förändringar, jag kan förändra. Det handla bara om att våga vara stark och stå ut med galet mycket ångest. För ångest är inte farligt om man inte agerar på den. Man kan inte bli frisk eller fri genom att undvika ångesten eller ta genvägar. Enda vägen till friskhet är rakt igenom ångesten. Detta är mitt största problem. Jag lirkar och förhandlar med ångesten, jag vågar helt enkelt inte bara gå emot och på så sätt blir jag heller aldrig riktigt fri. För att jag är för feg! 

Ridtur i skogen i helgen. Där och då känns allt så självklart...