carolineelizabeth

En 24 årig tjej som pluggar andra året till sjuksköterska. I över tio år har jag kämpat med anorexi och ätstörningar. Idag är jag student, sambo och mamma till en fyra åring. Livet har sina upp och nedgångar och just nu har jag hamnat i en lite svacka.

Whatever you want to do, do it now

Okej, förändring. Jag är med på det. Det måste göras och jag har redan börjat. Man jag är osäker på hur jag ska fortsätta. Hur göra jag en hållbar förändring? Och var börjar jag? Hur stora steg bör jag ta?

 

Borde jag hoppa i vattnet och börja simma direkt? Som jag gjorde i Mora? Men då hade jag ett väldigt bra skyddsnät.  Eller är det kanske bättre att ta mindra steg?

 

Jag har ju inget stöd just nu, mer än familj och vänner såklart. Men jag vill inte lägga för mycket av det här på dem. Samtidigt vet jag inte om jag fixar att hantera det själv om jag väljer att hoppa,... 

 

Jag är så himla rädd för att ta mig vatten över huvudet och istället backa tillbaka ännu mer. Jag ska försöka få en psykolog kontakt här hemma. Men det är ju inte direkt enkelt och det tar tid. Fram tills dess står jag på egna ben och jag har inget annat val är att kämpa själv. 

 

 

 

 

 

 

Jag har valt att inte kommentera här, då jag verkligen inte vet vad jag ska kommentera (eftersom att det oftast känns så 'ostigt' att skriva en massa hejja-peppa-duklarar't' osv), men jag känner att jag måste skriva någonting. Du har klarat det här förut, eller hur? Oavsett skyddsnät eller inte så är det enbart du som kan bestämma hur stora steg du vill ta, men också hur långt du vill komma (vill du ta fulla steget ut så gör det, vill du 'safea' och riskera att alltid vara lite, lite ofrisk så gör det). Men fråga dig själv vad det var som gjorde att du föll tillbaks nu, och hur du kan undvika att göra det igen (om du vill ta fulla steget ut vill säga). Och bara, VÅGA! Du kommer känna dig så jäkla mycket starkare om du faktiskt klarar det själv, än om du tar småsteg i väntan på skyddsnät. Och faller du så faller du, men då kanske du hunnit få en psykologkontakt innan dess. Och (överanvänder och jag vet) jag vet inte om något av det jag skriver överhuvudtaget går att förstå, men jag hoppas verkligen att du vågar ge dig fan på att ta dig ur det här. Sist men inte minst, vill du ventilera dig med någon som verkligen tagit sig ur eländet och som står på andra sidan så är det bara att höra av dig. Även om vi inte känner varandra så jättebra, så kanske jag kan ge någon form av stöd i och med att jag faktiskt är frisk (och fri) idag. Fortsätt kämpa och massvis med styrkekramar <3