God morgon
Snart skall jag bege mig till världens roligaste ställe (not) och träffa sjukgymnasten. På onsdag ska jag dit igen för att träffa min behandlare sista gången före ett juluppehåll på nästan två månader. Vilket betyder att jag kommer få klara Jul, nyår och tiden efter där själv.
Just jul och nyår är jag inte så orolig för. Jag har ju sambon hemma som stöd och som ser till att jag inte kraschar. Men det som verkligen oroar mig är tiden efter alla festligheter. Januari. Flera veckors ångest som kommer vilja kompensera tillsammans med resten av Sveriges befolkning. Jävla bantningshets!! Det är alltid efter jul det brukar rasa för mig. Det är då det brukar börja gå utför på riktigt. Jag vill inte det, inte igen.
Jag är säker på att du kan stå emot ÄS tankarna. Var stark!
Jag håller tummarna för dig gumman, du får se det positivt att han är hemma. Jag vet att det är svårt, när min kille är borta så har jag också mina egna rutiner och kan göra vad jag vill med mig själv utan tjafs. MEN, dom menar bara väl, det är bara för oss att inse det. Jag äter mycket mer när han är hemma. jag lagar ju liksom inte till sån mat till mig själv bara. Men min ångest över mat har blivit såå mycket bättre. Nu det sista.
Jo alltså sen vi sågs då 2004 something, då har det gått rejält utför men också uppför. Jag var inne i olika perioder på sjukhuset, självskadebeteende, missbruk av både piller och alkohol m.m. Listan kan göras lång. Jag var ju inne i ett destruktivt förhållande som du kanske minns? Det tog mig ända till 30 december 2010 att avsluta det förhållandet helt. Knappt en månad efter det så träffade jag min nuvarande sambo.
Sen dess har det gått uppför med det mesta, nedför med sjukdomen men sen uppför igen. Det går i vågor, antar det kanske gör det lite för dig med?
Jag förstår verkligen att det måste varit det värsta i ditt liv, till fullo. Du var så trasig, så trasig. Och det gjorde så fruktansvärt ont i mig även om vi aldrig lärde känna varandra så väl. Men det gjorde det, ärligt talat.
Och när vi klippte dig, det kommer jag aldrig glömma , hur orolig din pappa var och vilken jättesax vi använde :) Det är ett kul minne i alla fall! Minns du?
Tja vi kan träffas nästan när som helst, var som helst. Då jag inte jobbar :) Är du hemma på dagarna?
Kramar
Tack =)
Haha ja det förstår jag, jag hade aldrig låtit nån göra det på mig ;)
Men fint blev det ju till slut :)
Åh men vad bra för jag ska faktiskt också in då, ska till sjukgymnasten och behandlaren. Skall vara där kl 11 och 13. Så efter det? Eller när ska du vara där? Du kan maila mig på facebook om det känns bättre så kan vi bestämma/byta nummer där =) Jag åker in iaf såvida jag inte får hoppa in på jobbet.
Skönt att läsa att du kommit lite längre fram än det. Men du måste kämpa på , 9 år har gått och du mår fortfarande inte bra, du är värd så mycket mer! Så himla mycket mer!
Kramar
Jacobsson :))
