carolineelizabeth

Livet snurrar på utan någon nämnvärd förändring. Jag flyter mest med och försöker ta dagarna som de kommer.

Ambivalensen är stor just nu. Ena dagen känns det rätt att söka mer behandling och verkligen kämpa för att bli helt fri. Andra dagar kan det kännas som om jag inte har några problem, som att jag inbillar mig att allt är värre än vad det är och att jag kanske inte alls behöver nån hjälp.

 

Jag bad om en remiss till MHE i Mora förra veckan, idag får jag veta vad läkaren tycke om det förslaget.

Jag är nervös.

 

I helgen blir jag 22 år. De 10 senaste åren av mitt liv har varit lång ifrån vad de borde vara, med vissa undantag såklart. Jag vill inte mer nu. Jag vill ha en förändring.

 

På Måndag kommer första beskedet om antagningen till Högskolan. Jag är nervös och rädd.

Rädd för att inte komma in och misslyckas ännu en gång. Jag behöver det här nu.

 

Kanske är jag bara feg som inte vågar kasta mig ut på egen hand, kanske hindrar jag mig själv genom att göra det svårare än vad det är. Men jag vågar inte chansa nu, jag orkar inte klättra halvvägs upp och sedan falla igen, som så många gånger förr. Jag vill ha trygghet och stöd. Kanske till och med garantier. Jag vill bli helt frisk. Jag vägrar leva resten av mitt liv som halvsjuk.