Att allt kan vända så snabbt
Det känns som om jag ramlat rakt ner i en mörk håla. All ork och livsglädje jag känt den sista veckan, känns nu som om det bara va en dröm. Jag är bara så himla trött, ångesten kväver mig och svälten lockar mer än någonsin. Jag vill inte och jag vägrar ge upp nu, men ibland måste man kanske våga backa lite också. Den senaste veckan har bestått av alldeles för många utmaningar, som jag nog inte varit riktigt redo för. Jag har så himla svårt för det där med att skynda långsamt. Svart eller vitt, allt eller inget. jag har alltid varit sån och det har sina nackdelar.
Inatt sover jag hos min vän K i Göteborg och imorgon tar jag 6 tåget till Mora.
Imorgon påbörjar jag min andra Mhe vecka och jag hoppas verkligen att jag klara att vända det här där.
kämpa fina du! <3 ska man tänka så är det väl kanske precis rätt att känna så, när du nu ska åka till Mora där all kunskap finns! <3 Ta hand om dig! Ett steg i taget så ska det nog gå!
Två steg fram ett steg bak...du kommer att klara det! Det här är bara ett tecken på att du gör det du ska och naturligtvis så känner sig ätstörningen hotad och blir livrädd för att du ska släppa taget och vinna, you go girl! Låt dig inte gå på ätstörningens fula trick!
