carolineelizabeth

Min syster sa till mig här om dan - "Asså, jag fattar inte hur vi kan ha så olika kroppar. Jag skulle så gärna vilja ha din kropp".

Det gjorde mig ledsen och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. För jag vill ju egentligen inte vara den som uppmanar till sjuka ideal. Jag står inte för det idealet som jag idag uppfyller och jag vill heller inte att andra skall sträva efter det. För det är ett sjukt och snedvridet ideal. Ett ideal som gör oss sjuka och tvingar oss misshandla våra kroppar. Våra kroppar som borde tas hand om och älskas. Och även om det nu är så att hon skulle vilja ha min kropp, så kan jag lova att hon inte skulle vilja leva mitt liv. För den här kroppen är ett verk av dåligt mående, ångest och många många hungriga dagar och nätter. Jag lovar, hon skulle aldrig vilja ha det så.

Jag blir ledsen när jag inser att min syster inte förstår att jag mår dåligt. Jag blir ledsen av att förstå att hon anser att undervikt är snyggt och något att sträva efter. Det gör ont att se hur hon påverkas av mig. Jämför sig med mig. Bantar och undviker mat. För hon är en så jävla vacker tjej! Å Det är inget jag bara säger. Hon är snygg, vältränad, välformad och har en grym utstrålning. Hon är smart, har ett jäkligt bra liv och en toppenkille som älskar henne. Ändå har hon inte självkänsla nog att inse allt det där. För hon vill vara smal. Som jag.

Men att vara smal är inget liv. Inte om det innebär att man måste svälta, ha ångest över mat och aldrig riktigt orkar vara närvarande.