carolineelizabeth

Jag har inte stått på en våg sedan i slutet av Maj. Den skrämmer ärligt talat skiten ur mig den där mackapären. Den besitter en sån fruktansvärd makt. Den styr och ställer och bestämmer hur jag ska må och hur mycket jag är värd. Inte okej.

Anledningen till att jag slutade väga mig var att jag verkligen försökte bli bättre. Jag ville må bättre. Men + på vågen går i min värld nästan inte att acceptera. Så jag lät den va. Och det som förut bara var ångest framkallande och jobbigt, har utvecklats till en fobi.

Jag är så rädd för den där saken. Samtidigt skrämmer det mig att jag inte har en aning om vad jag väger. Klart jag vill veta. Men jag tror att det skulle stjälpa mig mer än det skulle hjälpa.

Sambon är orolig. Han tycker att jag skall väga mig. Få lite perspektiv.

Men jag vet inte, vad ger det mig egentligen? Siffrorna på vågen säger ju inget om hur jag mår. Istället kommer jag bara bli fixerad och livrädd.

Dumma våg!

Jag behöver verkligen göra förändringar i mitt liv. Egentligen nu på en gång. Dels för min egen skull, men mest för min dotters.

Det gör så himla ont i mitt hjärta när hon tittar på mig och säger " mamma äta" "mamma äta mera". När jag antingen lagat mat till henne och inte äter själv eller vi äter tillsammans och hon tycker mamma ska äta mer. Det gör så ont! Och det gör mig galet orolig. Påverkar jag henne? Hur mycket förstår hon? . Jag får så fruktansvärt dåligt samvete. Det sista jag vill är att påverka henne negativt. Jag vill ju va en bra förebild för min dotter.

Frågan är, hur gör jag för att få en hållbar förändring? Var börjar jag och hur håller jag fast vid det?
Jag behöver er hjälp, någon som har några bra tips och råd?

Kram

Det finns vissa saker man inte vill minnas. Saker som man gör allt man kan för att glömma och förtränga. Men som ändå alltid kommer finnas kvar.

Det liv vi lever formar oss till stor del till de människor vi är. Oavsett om det handlar om bra eller hemska saker. Tyvärr kan det ibland vara svårt att acceptera saker som har hänt eller saker man har gjort. Man vill bara glömma.

Det finns en tid i mitt liv som jag helst bara vill glömma. Förtränga. Radera. Även om det såklart finns åtminstone några fina minnen från den tiden så överskuggas allt av det mörker jag levde i. Jag hatar och ömkar den människa jag var då.

Men hur raderar man nästan 5 år av sitt liv? Och vem skulle jag vara utan den tiden? Hur går man vidare och hur accepterar man det som var?.

Snart skall jag bege mig till världens roligaste ställe (not) och träffa sjukgymnasten. På onsdag ska jag dit igen för att träffa min behandlare sista gången före ett juluppehåll på nästan två månader. Vilket betyder att jag kommer få klara Jul, nyår och tiden efter där själv.

Just jul och nyår är jag inte så orolig för. Jag har ju sambon hemma som stöd och som ser till att jag inte kraschar. Men det som verkligen oroar mig är tiden efter alla festligheter. Januari. Flera veckors ångest som kommer vilja kompensera tillsammans med resten av Sveriges befolkning. Jävla bantningshets!! Det är alltid efter jul det brukar rasa för mig. Det är då det brukar börja gå utför på riktigt. Jag vill inte det, inte igen.

Ja, livet går vidare. Förra veckans besvikelse har ersatts av acceptans.
Kanske var det inte meningen att jag skulle börja plugga nu, att bli frisk borde ju trots allt vara prio ett. Oavsett så finns det annat jag kan göra, jorden går inte under av att jag inte börjar läsa nu och kanske kommer det föra något gott med sig.

Julen närmar sig med storm steg och oron inför att ha sambon hemma i nästan tre veckor växer sig allt starkare.
Att ha sambon hemma betyder att vara ständigt övervakad, ständiga mat diskussioner, tjafs och ångest. Egentligen älskar jag ju att ha honom hemma, men samtidigt så hatar jag att inte kunna ha mina egna rutiner. Jobbigt! Egentligen borde jag väl se det som en chans att kunna få det stöd jag egentligen behöver. Men jag är så rädd. Rädd för ångesten och rädd för att må sämre. Vill ju inte förstöra tiden vi har tillsammans heller.

Bla bla usch vill inte ens tänka på det!!!

Idag kom beskedet från högskola. Jag kom in som reserv. Inte första och inte andra men reserv iaf. Jag kommer inte komma in.

Min värld rasar lite grann. Vad ska jag göra nu. Alla planer är förstörda. Noll kontroll och ingen aning om hur framtiden ser ut. Det gör ont.

Jag är smått knäckt och väldigt ledsen och besviken på mig själv. Hatar mig själv för att jag inte lagt mer energi på skolan tidigare. Hatar mig själv för att jag alltid, alltid,misslyckas. Det är försent att göra nått åt det nu. Men just nu behöver jag få älta, gråta och vara ledsen en stund.

Kram

Jag vill så gärna skriva något klokt och inspirerande, men just nu är kreativiteten långt borta.

Jag missbrukar spotify och låter musiken uttrycka mina känslor och tankar. Det är enklare så.

Det är inte riktigt min dag idag. Känner mig trött och ledsen efter att ha fått tråkigt besked på sjukhuset...

Två jä*la månader skulle det ta, att över huvudtaget få träffa en läkare och få en bedömning. Vilket betyder att om jag ens skulle få en remiss till Mora så skulle det inte bli tal om behandling än på många månader.

Det känns jobbigt. Jag är så trött på att leva såhär och jag vill ha en förändring nu. Jag är så rädd att tappa motivationen totalt. Rädd för att jag skall sluta bry mig.

Vi pratade lite om min behandling fram tills Mora blir aktuellt, men just nu känns det meningslöst. Min behandlare är borta hela januari och över julen har jag ingen direkt lust att hänga på sjukhuset. Vilket betyder att jag inte kommer kunna träffa min behandlare före slutet av Januari. Känns inte jättebra.

Jag klarar inte det här själv.