Tisdag 16/4
Dagarna går galet fort just nu, jag hinner inte riktigt med.
Idag har det varit äta, sova, äta, skola, promenad, middag,
promenad med fin vän och sedan kvällsmys med min prinsessa.
In i mellan så har tankarna snurrat konstant och det har varit mycket blandade känslor.
Vi diskuterade självmord på lektionen idag. Självmord.
Bara fega människor tar livet av sig, var det nån som sa.
Det drabbar bara de anhöring, sa någon annan.
Jag stirrade ner i bänken. Stirrade på mina ärrade underarmar.
Självmord är för mig ett väldigt känsligt ämne.
För jag vet hur det känns att inte vilja leva längre,
jag vet hur det känns att vilja försvinna.
Under min mörkaste period var självmordstankar,
självmordsförsök och ambulanser min vardag.
Det gör väldigt ont att minnas den tiden.
Det gör mig ledsen att minnas hur dåligt jag mått.
Ingen skall behöva må så. Jag är inte stolt över mina självmordsförsök.
Jag skäms. Men då, när det hände, då kändes det som den enda utvägen.
Enda utvägen från helvetet jag levde i.
Det är längesen nu, men mörkret och ångesten jagar mig fortfarande.
Idag skulle jag inte ens kunna drömma om att ta livet av mig.
Jag älskar mitt liv, jag älskar min familj. Jag har en framtid.
Och Fy fan va jag är tacksam för det!
Jag har kommit himla långt sen dess och nu är det dags att gå hela vägen.
Ångest är inte farligt, så länge man inte agerar efter den.
Låter man den bara finnas där och står ut med den,
så går den så smånig om över. Jag vet det nu.
Men ångesten skrämmer mig fortfarande.
Pannkakslunch :-)
It stops today
I don't wanna break when I speak
I don't wanna shake while I'm standing
I don't wanna crawl into another hole
I don't know what I'm hiding for
I don't wanna fall when I stand
I don't wanna have to hold your hand
I just want to be the girl I used to be
When I was me and worry free
I know these burdens are my own
But I can't keep on running
No, I just can't keep on running away from here
I know that the only way to beat it is fighting my every fear
I'm not gonna make it til' I turn around and face it alone, I know
That I can't keep on running
No, I just can't keep on running away
So it stops today
So here I am, I'm taking my first step
Thought I was losing balance
But I caught myself
I kind of like the challenge
Nope, I don't need help
I am gonna make it past the very start
It's always been my hardest part
But I,
I am gonna stay in control
I must admit this crutch is getting old
I am gonna throw it right out of my hand
I'm finally here, I understand
I know I'll get there on my own
So I can't keep on running
No, I just can't keep on running away from here
I know that the only way to beat it is fighting my every fear
I'm not gonna make it til' I turn around and face it alone, I know
That I can't keep on running
No, I just can't keep on running away
So it stops today
You can hide from all the pain
But it will find you anyway
Yes, I know
Now I know...
Think good thought
I won't let the negativity
Turn me into my enemy
Promise to myself
That I won't let it get the best of me
That's how I want to be
True words
Onsdag 10/4
Jag har varit allmänt trött och nere idag. Känner mest för att stänga av hjärnan och sova bort tiden. Men trots det så går jag upp och gör det jag ska. Jag äter och står ut med ångesten. Det finns inga genvägar när man skall bli frisk från en ätstörning. Man måste helt enkelt bara gå emot ångesten och stå ut. Det är skitjobbigt och det känns piss, men jag tror att det kommer vara värt det i slutändan.
Det slog mig förut idag, att jag faktiskt inte vet vad ett friskt liv innebär. Vad är friskt, hur är man när man är frisk? Jag minns inte hur det är att vara frisk eller ha ett friskt liv. Det är liksom 10 år sedan ätstörningen gjorde entre i mitt liv och det är svårt att minnas hur det var innan dess, då var jag ju bara ett barn.
Det sägs att man bygger upp sin personlighet under tonåren. Min tonår bestod av svält, tvångsträning, tvångsinläggningar och mängder av olika sjukhus och behandlingar. Min ätstörning blev under den tiden en del av mig och min personlighet, för jag hade ju inget annat...
Alla säger att man skall skilja på sig själv och på sin sjukdom. Man är inte en anorektiker, man är en person som lider av anorexi. Jag tycker det är svårt. Vi har liksom växt upp ihop,jag och min anorexi och på något sätt så har sjukdomen blivit en del av mig. Vi växte ihop och alla konturer blev suddiga, nu vet jag inte riktigt vad som är jag och vad som är sjukdom. Jag vet liksom inte vem jag är utan anorexin och det känns väldigt skrämmande.
Det finns bara en väg och det är framåt!
Det är tomma ord som fastnar
för att jag låter dom va kvar
men jag har lovat den här gången
att jag ska ge allt jag säger att jag har
för jag tror att livet just har börjat
och det blir vad jag gör det till "
Be strong and never give up
Det handlar om att våga
Att bryta invanda mönster är svårt. Att gå emot och stå ut med ångesten efter är nästintill outhärdligt.
I hela mitt vuxna liv har jag låtit min rädsla och ångest styra mig. Livrädd för obehaget ångesten innebär. En ångest som en gång höll på att ta livet av mig. Den gjorde mig galen. Livet var nattsvart och det enda vapen jag hade mot ångesten var kontrollen över mig själv, Maten och Kroppen.
Sen dess har jag gjort allt i min makt för att undvika ångest. För att undvika att falla ner i nattsvart mörker igen.
Jag är så rädd för vissa delar av mig själv, att jag aldrig vågat gå hela vägen igenom mörkret för att nå ljuset. Jag har många gånger sprungit halvvägs, men i min iver halkat, fastnat, blivit rädd och tappat hoppet. Skamset har jag krupit tillbaka in i min mörka trygghet igen.
Jag ligger inte på botten längre. Allt är inte nattsvart. Snarare stjärnklart.
Jag står här och det är fortfarande mörkt. Men stjärnornas lyser så starkt att jag nu kan se vägen ganska klart. Och visst, den ser väldigt brant och snårig ut. Men inte oövervinnelig. Inte omöjlig.
Det handlar om att våga.
Inget att säga
Jag är så himla trött.
I dag har jag gått igenom hela dagen som i en dimma, totalt frånvarande. Den enda som kunnat dra mig ur det är min dotter. Jag vill bara att tiden skall gå så att det blir dags att åka till Mora. Väntan är hemsk. Det känns som jag skall bryta ihop flera gånger om dagen, för jag orkar inte ha det såhär mer. Det är 20 dagar kvar tills jag ska åka till Mora och jag fattar inte hur jag skall orka fram tills dess. Gud ge mig styrka!!
True words
Några punkter att tänka på när man kämpar för att bli frisk i från en ätstörning
- You will not gain weight at the same rate as you mentally recover. Give up on that dream. You will not always look the same way that you feel.
- You will not always be motivated. Recovery is not rainbows and sunshine. Going back to your disorder will be easier than continuing to fight it. (You are strong enough to fight it).
- Recovery is not comfortable. You are going to have to go way beyond your comfort zone. Sometimes you will be so uncomfortable and upset and afraid that you swear that you can’t take it. You can take it. You can tolerate it because some part of you knows that it’s worth going through this to recover.
- Speak up. It hurts to open up, but it can hurt more to keep things inside.
- You don’t get to pick your natural weight. Your body decides. You have to let go of trying to keep your weight at a certain number.
- Change is terrifying, but give it a chance. Don’t go back just because it is what’s comfortable to you.
- No one else can fix you. They can help you, guide you, support you and encourage you, but only you can make the real changes in your life.
- Recovery will not give you your perfect dream life. There will be flaws. You will still cry. You will not feel happy or beautiful all the time. You might feel happy sometimes. You might feel sad sometimes. That’s okay.
- Your eating disorder is not your identity, it is not your life, it is not the only interesting thing about you. It is a part of your past, and a part of your present, but it is not the only thing in your past, not the only thing in your present, and it does not have to be a part of your future.
- Sometimes the small victories are the things that make recovery the most worthwhile.
- You are far stronger than you believe.
- Recovery is possible
Lånad av durperfekt.blogg.se
15 sätt att förbli olycklig
1. Förvänta dig att andra skall göra dig lycklig.
2. Skyll din olycka på andra.
3. Använd " om bara " så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.
4. Jämför det du har med andra
5. Var alltid allvarlig.
6. Försök alltid vara alla till lags.
7. Säg aldrig nej.
8. Hjälp andra men låt ingen hjälpa dig.
9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.
10. Om någon ger dig en komplimang avfärda den genast.
11. Om någon kritiserar dig, förstora det.
12. Behåll alla känslor på insidan.
13. Förändras aldrig.
14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.
15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.
Ett misslyckande
Lärdomar av att misslyckas
Ett misslyckande betyder inte att jag är en förlorare - Det betyder bara att jag inte har lyckats än.
Ett misslyckande betyder inte att jag ingenting har åstadkommit - Det betyder att jag har lärt mig något.
Ett misslyckande betyder inte att jag har varit dåraktig - Det betyder att jag vågade försöka.
Ett misslyckande betyder inte att jag saknar förmåga - Det betyder att jag måsta göra något annorlunda.
Ett misslyckande betyder inte att jag är värdelös - Det betyder att jag inte är perfekt .
Ett misslyckande betyder inte att jag slösat bort mitt liv - Det betyder att jag har en bra anledning att börja om.
Ett misslyckande betyder inte att jag aldrig mer kommer att lyckas - Det betyder att jag måste öva mer.
Massa mys
Det blev en hemmadag för lillan idag. Lite förhöjd temp, snorig och hängig. Så vi har spenderat morgonen med täcken och kuddar på golvet framför Pippi och teletubbies. Massa mys :-) Nu sover hon sen en stund tillbaka och jag funderar väl nästan på att göra detsamma.
Morgonen har gått bra iallafall. Lite yr in i mellan men inga svimningsattacker. Hoppas på att det var en engångsföreteelse det som hände igår.
Kram på er!
28 Januari
våga
You're scared to look back on the days before
you're too tired to move on
and now you think that you're the only one who doesn't
have to try
and you won't have to fail
If you're afraid to fly
you're too tired to move on
and now you think that you're the only one who doesn't
have to try
and you won't have to fail
If you're afraid to fly
Have to try
How do you know where you're going
When you don't know where you've been
You hide the shame that you're not showing
And you won't let anyone in
A crowded street can be a quiet place
When you're walking alone
And now you think that you're the only
One who doesn't
Have to try
And you won't have to fail
If you're afraid to fly
Then i guess you never will
You hide behind your walls
Of "maybe never"s
Forgetting that there's something more
Than just knowing better
Your mistakes do not define you now
They tell you who you're not
You've got to live this life you're given
Like it's the only one you've got
Memories have left you broken
And the scars have never healed
The emptiness in you is growing
But so little left to fill
You're scared to look back on the days before
You're too tired to move on
And now you think that you're the only one who doesn't
Have to try
And you won't have to fail
If you're afraid to fly
Then i guess you never will
You hide behind your walls
Of "maybe never"s
Forgetting that there's something more
Than just knowing better
Your mistakes do not define you now
They tell you who you're not
You've got to live this life you're given
Like it's the only one you've got
What would it take
To get you to say that I'll try
And what would you say if
This was the last day of your life
You hide behind your walls
Of "maybe never"s
Forgetting that there's something more
Than just knowing better
Your mistakes do not define you now
They tell you who you're not
You've got to live this life you're given
Like it's the only one you've got
When you don't know where you've been
You hide the shame that you're not showing
And you won't let anyone in
A crowded street can be a quiet place
When you're walking alone
And now you think that you're the only
One who doesn't
Have to try
And you won't have to fail
If you're afraid to fly
Then i guess you never will
You hide behind your walls
Of "maybe never"s
Forgetting that there's something more
Than just knowing better
Your mistakes do not define you now
They tell you who you're not
You've got to live this life you're given
Like it's the only one you've got
Memories have left you broken
And the scars have never healed
The emptiness in you is growing
But so little left to fill
You're scared to look back on the days before
You're too tired to move on
And now you think that you're the only one who doesn't
Have to try
And you won't have to fail
If you're afraid to fly
Then i guess you never will
You hide behind your walls
Of "maybe never"s
Forgetting that there's something more
Than just knowing better
Your mistakes do not define you now
They tell you who you're not
You've got to live this life you're given
Like it's the only one you've got
What would it take
To get you to say that I'll try
And what would you say if
This was the last day of your life
You hide behind your walls
Of "maybe never"s
Forgetting that there's something more
Than just knowing better
Your mistakes do not define you now
They tell you who you're not
You've got to live this life you're given
Like it's the only one you've got
Möte, beslut och ambivalens
Livet snurrar på utan någon nämnvärd förändring. Jag flyter mest med och försöker ta dagarna som de kommer.
Ambivalensen är stor just nu. Ena dagen känns det rätt att söka mer behandling och verkligen kämpa för att bli helt fri. Andra dagar kan det kännas som om jag inte har några problem, som att jag inbillar mig att allt är värre än vad det är och att jag kanske inte alls behöver nån hjälp.
Jag bad om en remiss till MHE i Mora förra veckan, idag får jag veta vad läkaren tycke om det förslaget.
Jag är nervös.
I helgen blir jag 22 år. De 10 senaste åren av mitt liv har varit lång ifrån vad de borde vara, med vissa undantag såklart. Jag vill inte mer nu. Jag vill ha en förändring.
På Måndag kommer första beskedet om antagningen till Högskolan. Jag är nervös och rädd.
Rädd för att inte komma in och misslyckas ännu en gång. Jag behöver det här nu.
Kanske är jag bara feg som inte vågar kasta mig ut på egen hand, kanske hindrar jag mig själv genom att göra det svårare än vad det är. Men jag vågar inte chansa nu, jag orkar inte klättra halvvägs upp och sedan falla igen, som så många gånger förr. Jag vill ha trygghet och stöd. Kanske till och med garantier. Jag vill bli helt frisk. Jag vägrar leva resten av mitt liv som halvsjuk.
Det finns en önskan inom mig
Det finns en önskan inom mig, om att väga 10 kg mindre. Trots att jag vet att det varken skulle göra mig nöjd eller lycklig. Trots att jag redan prövat tre gånger och vet att det inte förändrar något... Det kommer inte att ta bort min ångest, mitt självhat eller min fruktansvärt dåliga självkänsla. Jag kommer inte att tycka bättre om mig själv eller min kropp.
Att svälta är inte lösningen på mina problem och har aldrig varit. Det har varit min flykt ifrån dem. Jag vet det nu, jag vet bättre och jag önskar jag kunde handla därefter.
Jag är rädd och ambivalent, hur gör man, vad väntar och kommer jag någonsin att bli fri?
