carolineelizabeth

Den här dagen började ganska tufft och jag kände mig väldigt nere imorse. Ikväll så har två fina tjejer,speciellt den ena, verkligen lyft upp mig och hjälpt mig att vända den här dagen till en dag att minnas. Vissa människor ger kärlek och energi bara genom att vara sig själva.

Efter middagen idag gick jag och fina Ida till folkhögskolan här, för att kolla på kvällen Valborgs firande. Körsång, brasa många skratt och loppis blev det och även en kort promenad vid Siljan. Efter brasan gick vi tillbaka och har sedan pratat om allt mellan himmel och jord i soffan. Känner mig verkligen privilegierad som har fått turen att få träffa så fantastiska tjejer.

Nu är jag iallafall toktrött och skall strax sova. Håller tummarna för sol imorgon. Våren måste komma nu!

Kram

Kom precis hem från en utflykt till dalahäst fabriken. Det var bara jag och en av behandlarna som åkte. Skönt att komma iväg lite och tänka på annat. Hittade allt lite fint som fick följa med hem :-).

Var även inne en sväng på Lindex innan vi åkte. Skulle egentligen bara lämna tillbaka en klänning, men kom därifrån med både ett par byxor och en tröja som var jättemjuka och sköna. Orkar inte riktigt använda mina vanliga kläder just nu, det gör bara ont och göder ångesten ännu mer.

Nu sitter jag i soffan ute i sällskapsrummet och lyssnar på musik. Hoppas på att nån av de andra tjejerna skall komma ut och göra mig sällskap. Just nu vill jag helst vara allt annat än ensam. Det ger bara ångesten och depressionen utrymme.

Kram på er! <3

Set me free, leave me be
I don't want to fall another moment into your gravity
Here I am and I stand so tall
Just the way I'm supposed to be
But you're on to me and all over me

Oh, you loved me 'cause I'm fragile
When I thought that I was strong
But you touch me for a little while
And all my fragile strength is gone

Det blev ett bra men väldigt jobbigt samtal med Annica. Det är så mycket tankar och känslor som väller fram när man slutar att fly och börjar öppna sig igen. Men det finns inga genvägar. Hela den här resan handlar ju egentligen om att våga se och känna sina känslor, och sedan att lära sig att hantera dem på ett bra sätt. Svårt, jobbigt och väldigt läskigt.

Jag är inte värdelös för att jag äter. Jag är inte värdelös för inte alla tycker mig. Jag är inte värdelös för att jag låter mig själv känna efter. Jag är inte värdelös även jag inte hela tiden presterar.

Ens värde sitter inte i ens prestationer, eller i hur andra människor ser på en. Alla är vi värdefulla bara genom att vara oss själva. Kom i håg det!

Kram

Har precis vaknat och ätit frukost här i Mora. Sitter i mitt rum nu, proppmätt. Somnade redan vid 19 tiden igår efter en lång dag av resande.

Känner ingen av de andra patienterna som är här nu, känns lite tråkigt och konstigt. Hoppas på att jag hittar nån att prata med under veckan iaf.

Om en stund skall jag ha samtal med min terapeut, jag hoppas verkligen att hon kan peppa mig lite. Svälten lockar nåt enormt just nu och allt känns fortfarande ganska tungt och meningslöst. Samtidigt så ser jag det inte som något alternativ att ge upp, jag ska klara det här!

Kram

Sitter på centralen i Sthlm efter att ha missat tåget till Mora. Kul, not! Tåget från Gbg var 1timme försenat och jag missade tåget mot Mora med 5 jävla minuter! Kommer inte att vara framme i Mora förens vid 15.30 typ. Alltså missar jag nästan en hel behandlingsdag. Känns skit, behöver verkligen varenda dag jag kan få där uppe!

Jaja, färdig klagat för nu. Jag har iallafall fått i mig både frukost och lunch, trots att lunchen jag köpte smakade skit så jag fick köpa en macka istället. Det är verkligen min lyckodag idag.

Hörs senare :-)

Det känns som om jag ramlat rakt ner i en mörk håla. All ork och livsglädje jag känt den sista veckan, känns nu som om det bara va en dröm. Jag är bara så himla trött, ångesten kväver mig och svälten lockar mer än någonsin. Jag vill inte och jag vägrar ge upp nu, men ibland måste man kanske våga backa lite också. Den senaste veckan har bestått av alldeles för många utmaningar, som jag nog inte varit riktigt redo för. Jag har så himla svårt för det där med att skynda långsamt. Svart eller vitt, allt eller inget. jag har alltid varit sån och det har sina nackdelar.

Inatt sover jag hos min vän K i Göteborg och imorgon tar jag 6 tåget till Mora.

Imorgon påbörjar jag min andra Mhe vecka och jag hoppas verkligen att jag klara att vända det här där.

Förlåt för den dåliga uppdateringen det senaste. Har haft fullt upp i veckan och fina K åkte hem först i dag på eftermiddagen. Det har verkligen varit en riktigt bra vecka. En sån glädje och energi jag har känt i veckan, har jag inte känt på väldigt väldigt länge. Till stor del är det väl Ks förtjänst, men det beror även på regelbundet ätande och en känsla av att va på rätt väg. Det känns så himla bra!!

Maten har funkat över mina förväntningar i veckan och framstegen är stora. Och visst är det jobbigt, men det är så jäkla mycket lättare nu, när jag har bestämt mig till 100%! Ju mindre man kompromissar med ätstörningen, desto mindre blir ångesten.

Imorgon är det redan fredag, och på söndag åker jag mot Mora. Det känns bra, men väldigt nervöst. Dags att ta ännu fler steg mot friheten!

Helgen är iallafall fullspäckad som vanligt. Grillkväll med vänner imorgon, konfirmation på lördag och på söndag blir det packa och mysa med familjen innan bussen går. Hoppas att jag skall hinna uppdatera er lite i helgen iallafall. Om inte så kommer jag åtminstone ha mer tid nästa vecka.

Stor kram

Det kommer nog bli ganska tomt här inne helgen. Kommer att ha fullt upp med att förbereda in för prinsessans
2 års kalas, som skall gå av stapeln på Söndag. Ikväll ska vi ha folk här och grilla, och imorgon kommer min fina vän K hit och hjälper mig inför kalaset. Förutom allt det här, så skall mat lagas och ätas, hela huset städas och en hel del bakning skall hinnas med. Som pricken över i är prinsessan sjuk också. Känner mig inte alls lite stressad.

Men det kommer nog gå bra. Försöker att inte ha så jäkla höga krav på mig själv. Hoppas att ni får en toppen helg allihopa <3 kram

Maten idag har gått sådär, åt en okej frukost och lunch, skippade mellanmålet och sen blev middagen stressig och jobbig= kanske inte tillräckligt. Åt min kvällsgröt som vanligt och blev mätt. Efter två timmar i soffan så blev jag hungrig igen. Jobbigt. Jag hatar att lägga mig hungrig. Kunde inte somna igår och sov som en kratta hela natten, för jag la mig hungrig. Så, ikväll tog jag efter en timmes övervägande 1 macka till. Åt och trodde jag skulle bli mätt. Icke sa Nicke! Väntade en stund men var fortfarande hungrig, så jag tog en macka till. Nu kan man ju tycka att jag borde vara mätt, men tyvärr verkar min mage tycka annorlunda. Jag är jäkligt stolt över mig själv, för att jag faktiskt vågade ta både en och sedan två mackor extra. Men jag fixar inte att äta mer nu.

Natti natt

Ibland när ångesten övermannar mig och känslorna svämmar över, känner jag för att bara ge upp, hoppa av behandlingen och gå tillbaka till min trygga lilla bubbla.

Men att ge upp är inte längre ett alternativ. Jag har valt vilken väg jag skall gå och jag kommer stå fast vid det valet, vad som än händer!

Ringen som knappt gick på mitt finger i fredags, sitter idag precis lika löst som den gjorde för några veckor sedan. Med andra ord så hade jag rejält med vätska i kroppen tors/ fredag. Känns skönt att få det bevisat. Även om jag egentligen vet att det är fysiskt omöjligt att gå upp 10 kg på en vecka, så skriker ändå ätstörningen att jag visst blivit tjock!

Imorgon har jag ätit enligt min matplanering i ca två veckor. Enligt min behandlare skulle det ta ca 2-6 veckor för kroppen att ställa om sig och få igång förbränningen ordentligt. Jag hoppas verkligen att min kropp har fått igång förbränningen igen och inte fortsätter spara på det den får. Längtar tills nästa Mhe vecka. Behöver verkligen komma dit snart känner jag. Har massor att ta upp och vill så gärna få lite bekräftelse på att jag inte rusat upp i vikt.

Kram

Jag sitter på bussen ner mot Göteborg och ute är det full snöstorm. Känns ju sådär måste jag säga, vart tog våren vägen?.Idag skall jag luncha med min fina vän K och sen skall vi nog strosa runt lite på stan. Känns skönt att komma hemifrån lite efter en ganska ensam vecka hemma.

Skulle förresten ta på mig min förlovningsring imorse, fick knappt på den. För två veckor sen hade jag den runt halsen för att inte tappa den...Antar att det är vätska, men det känns jobbigt ändå. Idag är också första gången sen i påskas som jag har tighta jeans på mig. Kroppsångest hej? Men jag tror nog att jag överlever.

Kram

Ny dag, nya tag! Eller?

Gårdagen slutade ju inget vidare och ångesten var fortfarande hög när jag la mig i sängen för att sova. Jag kände mig så fruktansvärt misslyckad. När jag vaknade i morse så fanns ångesten fortfarande kvar. Kroppen värkte, magen var öm och kompensations tankarna snurrade i huvudet. Hoppa över frukosten och sova vidare? Äta mindre? Hoppa över mellan målet, äta mindre lunch? . Jävla skit sjukdom, jävla skit ångest!

Jag gick upp och åt frukost, nästan exakt som jag brukar. Gick och la mig i sängen sen och sov bort ångesten. Vakna igen, greja lite, lunch tid.. Fan va svårt det är! Gjorde (frukost) till lunch, åt och plockade undan. Nu då.,
Det blev en promenad, 1 timme, alldeles för snabbt, alldeles för mycket ångest. Ett misslyckande. Mer ångest. Jag skulle ju inte kompensera.

Lärdom - Kompensation ger bara mer ångest. Bättre att göra nästan rätt, än helt fel.

Det är så himla mycket svårare än man tror att bryta invanda beteenden och tankar. Blir så trött och ledsen när jag tänker på all ångest och allt jobb jag har framför mig.

Också hände det jag var rädd för. Gårdagens hunger satt kvar som ett sug idag. As jobbigt! Ska jag, ska jag inte? Borde jag? Är det fel? Kommer jag bli tjock nu? Panik! Pratade med min behandlare, sen kändes det lite bättre. Bestämde mig för att följa matschemat och se vad som hände. Suget fanns kvar..fan! Bestämde mig för att skita i allt va anorexi heter och plockade fram choklad och åt. Nu.. Magont,., ångest... Fan fan fan! Jag måste bara stå ut nu. Ingen kompensation imorgon, inget fusk. Måste vara rak och ärlig mot min behandlare.

Fan va jag skäms. Känner mig så jäkla värdelös. Kan inte ens stå emot ett litet jävla choklad sug :-( . Misslyckad jävla anorektiker!! Jag kommer bli tjock om jag släpper på kontrollen! Jag vill inte!! Varför måste det va såhär..jag vill ju bara må bra, göra rätt.,,

Alltså, tack för era fina kommentarer. Ni är ju bara så fina <3

Dagen har varit helt okej. Har städat och skurat hela huset, tvättat och vikt ett berg med tvätt. Sen är jag även gått en lång och skön promenad med min fina farmor och busat med min prinsessa. Min farmor är bäst, ställer alltid upp och finns alltid där när jag behöver henne. Det är guld värt. In i mellan allt det här så har jag också ätit, frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat. Äta äta äta. Känns som jag äter hela tiden och hur mycket som helst, men ändå är jag nästan konstant hungrig. Känns helt sjukt. Jäkligt jobbigt är det också. Ringde min behandlare i Mora förut och frågade lite om det. Tydligen är det ganska vanligt att man känner hunger/ sug heltiden när förbränningen kommer igång, kroppen vill reparera sig och täcka upp brister. Så jag antar att det bara är att stå ut. Jag vet iallafall att jag äter som jag ska och förhoppningsvis lägger det sig ganska snart.

Jag är så himla glad att jag kan prata med min behandlare varje dag om jag vill. Känns skönt att kunna vända sig någonstans med alla känslor och frågor. För det är ingen dans på rosor att kämpa emot ätstörningen. Tvärtom, det är ett heltids arbete och en ständig kamp. Därför är det skönt att kunna lämpa över på henne in emellan och få lite tips och råd. Jag känner mig trygg i hennes händer och litar på det hon säger.

Jag kämpar på iallafall och gör framsteg hela tiden. Känns sjukt att tänka på hur det såg ut före jag var i Mora. Jag vill aldrig ha det så igen!

Kram

Då var det måndag och vardagen rullar igång igen. Känns helt sjukt att det bara är en vecka sen jag kom till Mhe. Den här veckan är jag ensam hemma på dagarna för att få in alla nya rutiner. Lillan är på dagis över dan och vi äter endast middag tillsammans. Känns fullt tillräckligt just nu. Det är tillräckligt jobbigt att laga mat och äta, utan att ha en vild 2 åring runt benen som kräver ständig uppmärksamhet.

Det är svårt med maten. Det är svårt med ångesten. Känslan av att vara minst 10 kg tyngre kväver mig. Men jag jobbar på och gör mitt bästa. Idag har jag faktiskt lyckats följa min ordination till punkt och pricka, trots att jag varit ensam. Inget fusk och inget kompenserande, det går bara man vill! Men ångesten som är ständigt närvarande gör mig dödstrött. Det tar verkligen på krafterna att gå emot alla tankar. Men just nu är den här behandlingen prio 1 och allt annat måste komma i andra hand
( utom lillan förstås). Det viktigaste just nu är att satsa allt på att bli helt frisk. Orkar jag inte vara social och trevlig samtidigt så får det vara så just nu.

Pratade även med min behandlare i morse. Kändes skönt att få ur sig lite tankar och känslor. Hon har alltid så bra svar på allt och allt kändes också lite bättre efter vi hade pratat. Fine, helgen var tuff. Men nu ser vi framåt och tar en dag i taget.

Kram

Tusen tack för era fina kommentarer! Ni gör mig så himla glad:-)

Första dagen hemma med nya rutiner. Det är svårt. Svårt att inte fuska och hoppa över saker. Allt känns för mycket hela tiden. Men jag gör så rätt jag bara kan. Skit på dig jävla Anorexi!! Jag skall bli frisk!

Kommer antagligen inte orka skriva så mycket i helgen. Är jättetrött och känner att jag måste fokusera på min familj och att få allt att fungera här hemma. Förhoppningsvis finns det mer tid och energi till uppdatering till veckan.

Kramar

Sitter på tåget på väg hem nu. Är toktrött och vill egentligen bara sova, men alla tankar snurrar i huvudet och det känns omöjligt att slappna av. Jag är så himla nervös inför veckorna hemma, för att jag är hemma betyder ju inte att jag inte är i behandling. Det är ju hemma det skall funka i slutändan, men det är också där det är svårast. Alla invande mönster och rutiner som man hållit fast i så länge. Nu skall allt brytas och bytas ut mot nya bra rutiner som håller i längden och är hälsosamma, men också väldigt ångest framkallande.

Jag är lite rädd för all den där ångesten. För kroppsångesten som hela tiden gör sig påmind och för den där panikkänslan i bröstet som gör att det blir svårt att andas. Men jag måste ta det är en måltid i taget och inte tänka så mycket. Jag litar ju på Annica och Göran.

Det ska gå!! Jag måste använda mig av den styrka och envishet jag vet att jag har. Vända den emot ätstörningen och aldrig kompromissa. Det måste gå!

Kom precis tillbaka från ett samtal med min behandlare och nu känns allt lite bättre. Hon är verkligen jättebra på alla sätt å vis och jag har fått massor med nya tänkesätt och tips att försöka använda mig av. Jag är verkligen så himla glad att jag har fått en behandlare som jag trivs med redan från början.

Känner mig hoppfull och laddad idag, typ: nu kör vi bara!! Jag är så jäkla glad att jag har fått chansen att komma hit. Det känns verkligen som det är helt rätt behandling för mig. Samtidigt är jag ändå glad att jag inte kommit hit tidigare, då hade jag antagligen inte varit redo och mottaglig på samma sätt som jag är nu. För jag har kommit lång under det här 10 åren, även om det är en lång väg kvar till Frisk och Fri.

Det känns tungt idag. Ångesten kastade sig över mig under hypnosen och har stannat kvar sedan dess. Tryck över bröstet och en kropp som är på helspänn. I huvudet snurrar en massa tankar och jag känner mig trött och ledsen.

Jag trodde inte att känslorna skulle övermanna mig så fort. Jag trodde nog att dimman skulle vara en stund till. Men jag känner och jag är ledsen. Ledsen över situationen och ledsen över hur jag alltid trycker ner mig själv. Jag undrar om jag någonsin kommer förstå eller tycka att jag är lika värdefull som alla andra.

Men trots ångesten och alla känslor som bubblar, så fortsätter jag att gå emot ätstörningen, hela tiden. En måltid i taget,inte tänka för mycket och lita fullt ut på min behandlare. Jag vet ju vad jag vill och vilka mina mål är. Jag vet också att jag inte vill leva så som jag gjort de senaste åren. Och då finns det bara en väg att gå.